Hahaha. Oj, vad kul. Ha ha.. ha..

Svenska ungborgare slår nya rekord i vidrighet.

Nu ska jag råka uppmana till att jämna Stureplan med marken och deportera överklassen till inre Norrland. Det kommer bli världens practical joke!

Nygamla svar.

Med tanke på den debatt som uppkommit om professionell armé, vår inblandning i Afghanistan och andra imperialistiska blodbad. Byt ut Norge mot Afghanistan eller annat passande land. (Och med tanke på att jag blivit anklagad för att vara balanserad)

Ohejdat får en del av vår press fortgå med sina brottsliga upphetsningar till brodermord. Det må dock de som har ansvaret veta så gott först som sist, att något så ohyggligt som att använda svensk vapenmakt mot våra norska bröder skulle upphäva alla vanliga regler, lösa alla vanliga förpliktelser, även dem, som vi socialister eljest strängt håller på, att icke göra den enskilde målsmannen för ett system personligen ansvarig för vad systemet kan vålla. Skulle det förfärliga verkligen bli allvar, att man ville låta de svenska gevären marschera västerut, så må den som bär ansvaret också kunna säga sig, att måhända nere i samhällets breda lager någon kan falla på den tanken att upphäva sig själv till domare och med en kula utan order söka förebygga att tiotusenden kulor på order avfyras för att lemlästa och slakta vänner och bröder.

Vänsterut, men inte ultra vänsterut.

Många positiva saker har hänt sedan valet 2006. I vänstern, alltså. Vi har rätat på ryggarna, tagit tillbaka ett gäng begrepp och fått självförtroende när vi sett opinionen svänga och insett hur mycket folk faktiskt avskyr högerpolitik.

Klass som begrepp åter stigit till ytan, och med den klasskampen. Det är helt nödvändigt för att överhuvudtaget ha en vänster, förstås, reformistisk som revolutionär. Socialdemokratins avskrivning av klassbegreppet och postmodernismens förvirring i den yttre vänsterns led har lett till den meningslösa Tredje Vägande som alltid och allena varit en kapitulation för kapitalet.

Den har skapat Tony Blair och Irakkriget, Göran Persson och Sverigedemokraterna. Den har torpederat välfärldsysstemen och huggit facken i ryggen. I grund och botten har det varit jävligt kasst alltså.

Nu när klass åter är på agendan kan man röra sig vänsterut. Bort från att vara en vänsterflygel till Socialdemokratin, bort från reformismen. Men ett par saker måste poängeras som eventuella risker. För det första, att feminismen kan råka i kläm. I ARENA-grälet som var kort men intensivt på bloggosfären, där jag själv också skrev en post i hoppet om att nersabla ett gäng förklädda liberaler kunde man skönja början på ett problem: att avskriva all feminism utanför lönekamper och liknande som 'identitetspolitik' för ett priviligerat mellanskikt. Inte för att jag inte tror att det just finns en skadlig identitetspolitik som verkar förgiftande på oss, upphållen av grupperingar kring ARENA, av Mona Sahlin och lite andra figurer. Men är det endast identitetspolitik när man talar om kvinnors frihet att exempelvis klä sig hur de vill när de går ut för att dansa? Jag är inte så säker. Ska man tala om identitetspolitik måste man definiera det bättre.

Man kan inte heller falla i den ultravänsteristiska fällan, i Sverige organiserad i Syndikalistiska Ungdomsförbundet, delar av AFA och kanske även RF. Det vill säga, tron att all parlamentarism eller reformism är ond och skadlig (och eventuellt främmande för) proletariatet. Det hänger ihopa med arbetarromantik (arbetarism), voluntarism och så vidare. Här hade jag kunnat lämna en fotnot till Lenin, men jag ska undvika det och istället förklara varför jag tvekar att göra det i nästa punkt.

Historieupprepning/romantik. Allt var inte bättre förr. Och gamla recept kanske inte funkar längre. Den vetenskapliga socialismen ska leda oss framåt, igenom att analysera vad som hänt, var vi är och vart vi vill. Det finns säkert många bra läxor, organisationsformer och så vidare som vi behöver ha kvar, kanske modifiera och kanske bara kasta över ända. Men kom ihåg att när SKP hade arbetsplikt, riktig demokratisk centralism, beväpnade kampförbund och var medlemmar i ett världsparti (som iofs inte var helt jättebra kanske) med miljoner medlemmar gick det ändå inte fantastisk i Sverige.

Men som för att invända mot vad jag nyss skrev så tror jag en sista risk kanske är en viss nationalism. Inte som borgarna hävdar, att vår EU-fientlighet och skepsis mot öppen arbetskraftsinvandring skulle vara utslag av rasism och nationalism. Utan snarare att ha ett alltför snävt synfält, att se bara på vårt eget land. Klasskampen känner inga gränser. Internationalismen är stark, men måste ta rot än starkare. Också för att undvika en viss eurokommunistisk strömning där man egentligen kapitulerar för reformismen (den svenska, fredliga och demokratiska vägen till socialism som VPK ibland pratade om). Som en fotnot måste dock alla nationalistiska strömningar som eventuellt kan gömma sig i förbunden utplånas. Ingen Nils Flyg till, tack.

Tyvärr inget learning by doing.

Näst efter polis verkar journalist vara det värsta man kan vara. Inte för att det i sig är så dåligt, utan snarare för att det lovar så mycket och ger så lite. När jag var mindre ville jag gärna vara journalist, men efter för mycket kontakt med press på det ena eller det andra sättet kan man inte annat än känna sig lite äcklad varje gång man läser tidningen.

Jag är säker på att det finns många välmenande journalister och andra pressagenter, och många av dem söker sig säkert till yrket på grund utav någon form utav samhällskritiska uppfattningar och en vilja att utleva de. Men här i världen är det tyvärr inte så förtroendevalda ombudsmän och politiker alltid perfekt fungerande, brandmän räddar inte katter ur träd och journalister berättar inte sanningen.

Klart är att man kan se saker och ting från olika håll och kanter, och det finns olika samband man kan göra som vittnar om en eller annan ideologisk övertygelse. För att överhuvudtaget förstå propagandismen som media i allmänhet ägnar sig åt är det nödvändigt att förstå koncepten med narrativ och Gramscis små- respektive storintellektuella. Man berättar historier, inte avbilder eller återsamlingar av det som skett. Det är vad folk anknyter till, och det är vad man producerar och reproducerar igenom en filtreringsprocess av samhällets ideologi och de ideologer som producerar den ideologin.

Ett exempel är självklart vänstern, som konstant utmålas antingen som en flummig hippievänster från 60-talet vars solidariet ungefär betyder kärlek och Jesuslik självuppoffring eller icke-ideologisk extremistiskt våld från individer och grupper som lika gärna kunde slagits på fotbollsmatcher eller med SMR-loggan på jackan istället för RF:s. Detta i sin tur formar både allmänheten och oss, och den invecklade ideologiska proceduren försätts i praxis.

Så det jag skulle komma till var helt enkelt att det var lite synd att det inte fanns en chans för journalistförbundet att gå ut i en storstrejk och kanske lära sig ett och annat om maffiametoder. Om hur vanliga människor patrullerar sina arbetsplatser, om kampen på golvet, om att kämpa för sin rätt. Det kanske ett journalistförbund som självupptaget bygger på idén om maffiametoder skulle behöva lära sig.

War against Iran?

In January I wrote about the possible assault on Iran. While I then believed that the attack might come in April or May, I was thankfully wrong. Now the propaganda campaign has been stepped up with attempts from the US government and the CIA to have the Revolutionary Guard listed as a terror organization. Liberal newspapers fire off volley after volley of racist slander against Iran, as against Iraq, echoing the Israeli and American propagandist vanguard.

You might say that there will be no war, that the US war machine is too weak, that the economy is doing badly, that the European Union or the Democrats will stop a war. None of these things are true. The United States possesses the greatest war machine in the world, far outdoing the others in the top ranking list. It also has a war economy which relies on a perverted Keynesian mechanism to allow the government to pump money into the military and stabilize employment, wages and economic structures. The imperialist theft of natural resources and labour power is of course also a major boost for an economy that is built on racism and war.

Furthermore, the European Union and the Democratic Party are contenders only for the prize of being the most pathetic. Brought into power by a sweeping victory, so intent, so obvious and so strong through the simple promise of peace the Democrats managed to throw it all away over a night. Nothing else, nothing more. The Democrats came to power because they said they were for peace and against war. It was a curious thing, then, their ridiculous surrender before the battle had even begun. But it was to be expected. Hillary and the rest of the East Coast aristocracy are part of the burgeoise and so tied in with it that their hands are tied. All they can manage is a muffled protest now and then.

The European Union is much the same with one major difference. While the Democrats attempts to appear to be a party for at least groups of the people, the EU seems to be wanting to soar far, far away from the riotous plebs. Their hands are as tied as the Democrats, and what we can hope from them is simply that they will attempt to build their own imperialist power bloc and to create some form of division of power in the future. That solution is anathema to a socialist, but it could possibly provide some respite for various parts of the world.

We have been at this juncture before. In every colonial war and every territorial dispute, and every time imperialism has appeared and disappeared again it has been the power of the working classes that has judged the outcome of the war. The struggle remains between the proletariat and the burgeoise, split between national lines. When Iraq was invaded, more people than ever demonstrated around the world in solidarity and with the wish for peace. Now, the popular resistance in Iraq has spread and intensified. In country after country governments have won through going to elections in opposition to the war and have subsequently withdrawn their troops.

If Iran is attacked, it will be Iraq all over again. But worse. This time, it won't just be demonstrations - but riots. This time, those Marines stationed inside US embassies might very well be needed. And though I wish no war over Iran whatsoever, the seeds of armed resistance there are far better than in Iraq. Socialist, secular, organized, they might flee into the mountains of Iran and create a popular war that would sweep the theocratic fascists away as well as the imperialists.

The only guarantee for peace is popular resistance abroad and in the occupied nations. We need to make ourselves ready to lead the demonstrations and extend our solidarity in case of an assault against Iran. The parliaments wavering between their support for US imperialism and popular resistance will be swept away. If the environment is one of those socialist renaissance things, the desire for peace is an ingrained part of our heritage that will never leave us as long as we remain internationalists and socialists.

The October Revolution and It's Heritage.

It's not that often that good surprises come our way, but meeting some comrades from around Sweden it became obvious that the heritage that is carried down from the Communist and Leninist traditions are not gone. That the revolutionary promise still exists. And it also exists throughout Europe, and throughout the world. Lenin's Tomb, for example, delivers an illuminating portrayal of the Bolshevik Party, Lenin and the October revolution with the ensuing counter-revolution and some of the tasks and solutions created by the party of workers and peasants.

The fact that the Bolsheviks won the civil war by the skin of their teeth - against an ememy that would undoubtedly have not only crushed the democratic achievements of the revolution, but also set a record for Hitler to break in terms of Jew-killing - at least suggests that to dispense with the tactic would have invited defeat and a potential humanitarian catastrophe. To adopt a more pacific posture when one is under sustained and vicious attack not only domestically from the most horrendous reactionary thugs, but also internationally from the club of rich men who have recently sunk Europe into one of its most depraved episodes in history, is arguably a form of fanaticism and utopianism that defies logic. Lenin is frequently upbraided for utopianism, yet if anything defines the Bolsheviks in opposition and in power, it is their pragmatism, their awareness of the necessary compromises to achive their goals. And those goals themselves were very precise and Lenin was one of the most creative in formulating direct, material means of achieving them (see this lively little warning shot, for example). The Bolshevik role in the revolution wasn't a coup, as it is usually interpreted, but it was at the minimum a form of humanitarian intervention. Having fought alongside Russian workers to win their humane goals in the real world, not in Utopia, the Bolsheviks then sought to defend them in the real world. Aware of the threat that the bureaucracy itself posed and the parlous condition of soviet power after the civil war, Lenin opposed the abolition of trade unions as a power separate from the soviets. Having gauged the threat of Stalin's obsessive bureaucratism, his petty tyrannical tendencies, and his Greater Russian chauvanism, Lenin tried to stop the slow-moving coup.

A few points need to be made for the subject of clarification. Calling Lenin a political moderate and humanist is entirely pointless (except perhaps as an argumentative or pedagougical device). Again, what is moderation and extremism is simply a quality of the particular hegemony of society. The Bolsheviks were the Left of the Second International, together with the Swedish Young Social Democrat's League, the Spartacists around Luxemburg and a few other groups. In themselves they had Left and Right currents that intertwined, changed sides and members. As for humanism, it's merely a ideological term that means little but promises many pretty things (much like the liberalism that created it).

Lastly, what must strike us as odd is the quaint resistance of the Bolshevik Party to engage in any of the measures imposed on enemy factions and rival groups before they betrayed and murdered agents of the revolution. Only after the murder of some Communist leaders and an attempt on Lenin's life are rival groups (the Social Revolutionaries, for example) forbidden or otherwise surpressed. Enemies of the October Revolution took every chance they had to murder, imprisonment and terror. It took many years for the Communist Party to enact the laws and decrees that forbade other parties or groups - years that were drenched in blood and horror.

Nazismen och Överheten: Om Ung Vänster-attacken.

Så har det nu hänt igen. Nazister har anfallit vänstern, har anfallit Ung Vänstrare och deras arrangemang. Yelah och Aftonbladet rapporterar.

Det här är inte första gången, och inte heller kommer det vara sista gången. Det våld som är förhärskande i samhället tar sig uttryck i fascismen. Med min förkärlek för att sparka in öppna dörrar är det väl värt att ta upp ett par saker till diskussion återigen.

De politiska ytterflyglarna möts aldrig. För det första är begrepp som 'extremism' eller till och med höger och vänster givna av den samhälleliga hegemonin. Svenska sossar är oerhört vänster i ett amerikanskt perspektiv. Moderna anarkister är moderata i jämförelse med Hinke och de andra ungsocialisterna i tidig svensk arbetarrörelse. I Venezuela är höger ingenting som ens liknar den colombianska grannstatens höger.

Vidare så finns ingen likhet mellan Sovjet och Nazityskland som var större än likheter med andra västerländska länder, om man nu inbillar sig att Sovjet på något sätt var en mönsterstat för socialister. Planekonomi praktiserades av Storbrittanien och USA under andra världskriget (och byggde i allt väsentligt upp en oerhörd industriell styrka åt dessa båda länders kapitalism under och efter kriget). Statskontroll och förföljelser var vanliga i mellankrigstiden och innan.

Nazister låtsas ibland vara systemkritiska, eller antikapitalister. I själva verket är de överhetens stormtrupper, precis som i Nazityskland. Deras avsky mot småborgerligheten är deras avsky mot deras egen klasstillhörighet. De har inget gemensamt med arbetarrörelsen förutom de lösryckta delar de försökt slita ur vår ideologi. Gentemot den vetenskapliga socialismen har de mytologiserande lögner, gentemot den organiserade arbetarklassen bundna av intellektuell och solidarisk förståelse med varandra ställer de fanatiska och alienerade individer kopplade endast med reaktionära värderingar och rovdjursdrift. Mot masskamp har de små terrorgrupper.

En gång slog vi fascisterna sönder och samman. Våra kamrater tog hand om Mussolini, Röda Armén drev ut Hitler, arbetarna i East End försvarade sig mot Mosley och hans svartskjortor. Det är inte lika illa nu som det var då. Men det kan bli det igen, för överklassen bryr sig inte. Fascismen är en skapelse av och för borgarklassen, upprätthållen av småborgerlighetens sämsta delar. I samhällen där klyftorna ökar och trycket från klasskampen blir starka kommer reaktionära värderingar fram och våldet blir allt mer naket och framträder i sin egen form på gator eller möteslokaler.

Det vi behöver är masskamp gentemot överklassen och mot de fascistiska grupperingar som växer fram, från Sverigedemokraterna till SMR. En till Cable Street så vi aldrig mer behöver en till Stalingrad. Men vi måste slå fascismen sönder och samman.

Ett ögonblick av kritisk historia

Efter ett besök i den kungliga huvudstaden inser man lätt den försoffade inställning som man själv vaggas in i av den kvävande borgerliga ideologi som är förhärskande i samhället. Rosa Luxemburg skriver:

Plötsligt händer så något, som har samma effekt, som om någon mitt i en krets väluppfostrade, fina och vänliga människor av en slump påträffade spår av vedervärdiga förbrytelser eller skamlösa utsvävningar under de kostbara möblerna. Plötsligt rycker den fruktansvärda misärens spöke bort masken av välanständighet från samhällets ansikte, och dess ärbarhet visar sig vara en skökas smink. Plötsligt visar det sig, att en avgrund av barbari och djuriskhet gapar under civilisationens yta av glans och glitter; helvetiska bilder stiger upp, bilder där mänskliga varelser gräver i soporna efter avfall, vrider sig i dödsryckningar och döende skickar upp sin pestlukt. Och muren, som skiljer oss från detta dystra skuggornas rike, visar sig vara en grant målad papperskuliss.

Precis på detta sätt är den borgerliga historia som berättas för oss i hela vårt liv. En berättelse som får oss att misstro oss själva och själva den erfarenhet som vi fått. Den enda möjligheten för oss att bryta oss ur den, att bygga en konsekvent världsbild och återsamla alla de sönderslagna bitar av spegeln som borgarklassen spritt över samhällets golv är att förena oss med alla andra i samma situation och mödosamt knyta syskonbanden och organisera den kamp som bedrivs på gator, på torg, på fabriken och kontoret, i polisstationer och skolsalar.

Jag tror Peter Weiss menade någonting i den här stilen när han skrev Motståndets Estetik. Vi måste konstant ta oss an det förflutna och betvinga det, inse vad Dagens Nyheter verkligen skriver och vad som egentligen döljer sig bakom officiella proklamationer, i TV-nyheterna och i människors dagliga tal.

Stockholm är en stad som alla andra, märkt av klasskamp i tusen år eller mer. Djupt ingrodd med den svenska arbetarklassens uppvaknande i den Fackliga Landsorganisationen och i det Socialdemokratiska partiet. I berättelsen där människors frihet är penningens frihet är fackföreningen och sammanslutningen bara en konspiration, en illvillig och oförstående blockad gentemot den bästa av alla möjliga världar. I deras berättelse reduceras vi till barn, till själviska usurpatorer och barnsliga våldsmakare.

Alla vet egentligen hur det är, av samhällets majoritet det vill säga. Borgarklassen berättar sina historier för att överhuvudtaget klara sig existentiellt och ideologiskt. Arbetarklassen inser vad som händer, men dess förståelse är inkonsekvent och steget från insikt till aktiv handling kan vara långt. Att organisera människor för klasskampen är att medvetandegöra dem och i de stunder när nävarna knytes kring upprorsfanans stång rycker man bort anständighetens mask från samhällets ansikte och - än viktigare - kan då gemensamt möta våra verkliga villkor och vår verkliga situation och kämpa tillsammans.

Som miljoner gjort före oss och kommer göra efter oss sjunger man Internationalen gemensamt och låter den dåna ut i möteslokaler, Folkets Hus, på gator, på en vinterkall gata i Petersburg 1917, från ett podium i USA, på en demonstration i Egypten. Vi har en lång, vacker tradition som mer levande än någon text beskriver vilka vi är. Den är nersatt i monument, texter, sånger och framförallt - i oss själva. Stolthet över partiet och rörelsen är det enda möjliga för att vara stolta över oss själva. Och det är också det enda möjliga när vi reellt har mött oss själva, vår situation och vår historia.

Tjärhovsplan.se: profil, den liberale bloggaren.

Den liberale bloggaren: en profil

Jag har efter noggranna psykologiska studier och en gedigen forskninginsats lyckats ta fram en profil för den genomsnittlige liberale bloggaren, så att du vet vad du har att göra med om du skulle stöta på en i verkliga livet. Skulle det hända, så var inte för hård mot honom. Han är innerst inne mycket skör, trots att sitt hårda yttre och sitt pansar av ogenomträngliga nozickcitat.

Jag skulle kunna tänka mig att han (för det är nästan alltid en han) är nånstans kring 25-30 år gammal, men närmare 25 än 30. Självklart vit. Förmodligen uppvuxen i villa eller större lägenhet under rätt goda materiella förhållanden. Föräldrarna troligtvis småföretagare eller akademiker. Han hade en mycket närvarande mor.

Läs hela! (Det enda som glöms i sammanhanget är en fantastisk möjlighet till att få den mest bleke socialdemokraten till Stalinist, att inte ha ett sinne för humor och dessutom absurda mängder gnällighet)

Jävla barnsliga våldsromantiker!

Jag hittade en massa bilder på några bortskämda medelklassungar som sysslar med 'antifascism'. Suck, fattar de inte att de bara pajar för rörelsen när de går omkring och slåss? De förstör bara för oss alla. Men jag antar att de lika gärna kunde vara nazister...

Här till höger ser vi ett gäng kravallturister, lite längre ner några småborgerliga huliganer.

Här till höger ser vi en stenkastande ligist som tack och lov fått vad han tålde av den italienska polisen. Skönt att vi alltid kan lita på att de sköter sitt jobb!! Underifrån är en s.k 'antifascist'.



















Och sist, men inte minst, ett plakat som bevisar att liberal antirasism är jättejättbra och att barnslig våldsromantik är jättedåligt. Ja, usch.

Den Öppna Informationen och Dess Fiender.

Från FriedrichL som vänligt nog varit här och vänt hittar jag följande text om Wikipedia. Kolla in den. Det är intressant i ett större perspektiv, där man bland annat tidigare har sett information om att amerikanska säkerhetstjänster redigerar Wikipedia och undersöker kritiska hemsidor. En liknande förändring finner vi i fildelandet där nattväktarstaten privatiseras med hjälp utav bland annat M (i och med Piratbyråns utökade befogenheter).

Internet och Wikipedia är oerhörda tekniska framsteg, och samtidigt ett så uppenbart tecken på hur produktivkrafterna växer ifrån marknaden. Privata intressen, helt stick i stäv med folkmajoriteten slogs först tillbaka av Internet. Fildelandet, det allmänna spridandet av information och kultur, har sänkt mäktiga bolag, utplånat mellanhänder och höjt kulturarbetare till en spridningsnivå som är omöjlig att tänka sig utan fri data. Nu försöker man driva utvecklingen bakåt. Stick i stäv med produktionseffektivitet och supply-demand.

I ett samhälle med privat ägande av produktionsmedlen och där man måste hålla uppe kapitalismen igenom imperialism och föda en rasistisk ideologi för att i sin tur legitimera denna är Internet - en jättelik intellektuell och social frizon - ett hot. Där man försöker skapa murar mellan människor (ofta fysiskt) är den mest primitiva flaskpost ett problem. Än mer så ett sofistikerat, globalt nätverk.

Marx skriver att "Hegel säger någonstans att historien upprepar sig. Han glömde tillägga: första gången som en tragedi, andra gången som en komedi." Så är det också med Moderaterna och försvarsmakten (vare sig de agerade som 'privatpersoner' eller i tjänst) i jämförelse med Homeland Security's paranoida skägghysteri.

Givetvis är jag också kritisk mot Wikipedia. Svenska Wiki är exempelvis notoriskt infesterad med den typen av högerrättshaverister som annars brukar besöka alla viktigare vänsterbloggar (dvs. inte min - tack och lov). De flesta omröstningar på Wikipedia är också skolexempel på härskartekniker. Till syvende och sist är Wikipedia's format och uppbyggnad oklar och jag föreställer mig att den lutar sig mot en outtalad positivism. Det vill säga: samhällets hegemoni avgör vad som är 'givet' i termer av samband snarare än exempelvis kritisk teori, feministisk forskning eller vad det nu må vara.

Inte heller så är det så att Internet är det globala Folkets Hus där vi alla kan hålla varandra i händerna och sjunga 'We shall overcome'. Faktum är att vi reproducerar rasistiska och sexistiska strukturer i vår interaktion med andra människor. Det är den mest banala liberalism att tro att om vi bara sätter oss ner och pratar om någonting kommer allt bli bättre. Krig kommer upphöra, alla kommer sluta förstöra naturen och fåglarna kommer kvittra lyckligt.

De är problem, men det är också så att det är omöjligt att stoppa utvecklingen. Reaktionärerna kämpar förgäves, men kanske kommer de åstadkomma trubbel för oss i någon grad. För oss gäller det att kämpa emot, som alltid, men vi kan vara mer än glada att utvecklingen står på vår sida. Vi kommer vinna.

Småfascisterna ljuger om "AFA-attacken".

Nej, det var inte AFA. Nej, det är inte synd om Sverigedemokraterna. Nej, hennes story hänger inte samman.

(tack till kamrater för länkarna)

Radikala reformer och Massaktion

Inspirerad av Erik Svensson's Biology and Politics satt jag och tänkte på reformer och revolution. På senaste tiden har väl en ganska stark vänsterism utvecklat sig på den här bloggen och för att klargöra att jag inte är totalt förlorad i ultravänsterism verkade det lämpligt att diskutera reformer.

Det första man ska komma ihåg är att man måste definiera vad man menar från början. Jag tror bara man kan tala om reformism när man diskuterar parlamentariskt arbete. Politisk aktivism inom kapitalismen (vare sig den lyder lagen eller ej) är inte reformism. En oroväckande tendens inom teoretiska grupperingar som den autonoma marxismen är förenklingen och förändringen av begreppen reformer och revolutioner.

Man kan säga att utvecklingen i Venezuela är reformistisk, men det viktiga i Venezuela och resten av Latinamerika är massornas egna handlingar (målet är allt, Chavez är inget). Strejker, demonstrationer och offensiv kamp kan man inte karakterisera som reformism bara för att det också röstas i parlament och att utvecklingen bärs av massorna påskyndade av Chavez och varierande vänstergrupperingar.

Frizoner som koncept existerar starkare inom vissa vänsterströmningar än andra. Den förut nämnda automarxismen gör en stor poäng av att upprätta anti-kapitalistiska (socialistiska) frizoner som man menar även kan vara högst temporära (!). Exempel är att man menar att kommunismen redan existerar i arbetarklassens praktik, i deras bostadskvarter där de inbegriper sig i solidariskt arbete gemensamt, i en strejk eller annan handling.

Beroende lite på vilken inställning och vilket resonemang man har här blir det mer eller mindre absurt. Kommunism handlar om ett ekonomiskt stadium, inte tillfälligt existerande zoner som finns utanför tid och rum. Sammanhanget är allt i socialismen. Därav finner vi att små geografiska områden inte kan vara socialistiska, helt enkelt för att de har en för liten ekonomisk bas. Inte heller kan revolutionen existera samtidigt som socialismen finns - då vore det ju meningslöst att ha en revolution.

Nej, vi får ta ett steg tillbaka och ta på oss våra kritiska glasögon för att genomskåda den begreppsvridning som förekommer i automarxistisk terminologi. Vill vi prata om revolutioner och reformer på ett meningsfullt sätt och dessutom - viktigaste av allt! - bygga en strategi och taktik utifrån det måste vi nog se nyktert och kritiskt på situationerna. Bara för att vi lagar mat tillsammans på jobbet betyder det ingenting. Men det sammanhang och framförallt den betydelse det har för oss som gör det kanske är högst viktig. Det stärker måhända vår klassolidaritet och vår kampvilja. På samma sätt bör man förstå Venezuela, det som görs i parlamenten är viktigt inte endast uti sig själv (för nationaliseringar, löneförhöjningar och andra reformer är positiva) men också på grund av deras subjektiva förändringar. Alltså, att betydelsen av dem förstås för massorna som steg mot socialismen och på detta sätt hejar på dem och driver fram deras självaktivitet och klasskamp.

Reformer har då två viktiga betydelser. Den ena är förstås de generella förändringar man kan utföra, och alla som spottar på det spottar faktiskt på faktumet att vi inte bor i smutsiga arbetarkvarter och svälter längre. Den andra är att visa vägen i praktisk kamp för arbetarklassen och med reformerna förenkla och förlösa utomparlamentariska strider som i ett dialektiskt samspel kan driva fram än fler reformer tills vi en dag når en brytningspunkt då det inte längre är tal om att rösta för förbättringar.

Jag blir så trött.

Suck...

A Feminist's Dilemma.

En nära vän ville att jag skulle skriva någonting om "Feminism och Marxism: En förälskelse med förhinder" vilket är en antologisamling utgiven av Arbetarkultur 1986. I stort kan jag säga att detta är i allmänhet svårt, men jag ska ge det ett försök. Först och främst är boken 20 år gammal och det är ganska glädjande att vissa av texterna då känns lite föråldrade. Men ett par poänger som man alltid kan göra är dessa:

Feminism och marxism är som ett pussel som verkar höra ihopa, men som man aldrig riktigt lyckas lägga korrekt. Det är lätt att det blir för mycket av det ena eller det andra, exempelvis marxism som döljer könsstrukturer eller feminism som döljer klasstrukturer. Andra viktiga problem som dyker upp gång på en annan är det strategiska tänkandet som i diskussionen ofta förstör möjligheterna till en god teoretisk utveckling. Det vill säga, att eftersom man inte vill ha en teori som skapar problematiska avvikelser av en eller annan sort och på så sätt förhindrar klasskampen och/eller kvinnokampen aktar man sig för vissa saker på strategiska snarare än teoretiska grunder. Det kan vara rimligt ibland måhända, men i många texter tjänar det till att blockera vad som kunde vara en fruktbar utveckling.

Det vi verkar sakna mest av allt är grundläggande teoretiska begrepp som kan fånga in de viktigaste punkterna av könsförtrycket. Antologin brottas fortfarande i hög grad med det freudianska eller postfreudianska arvet som levde så starkt i delar av kontinentalfilosofin och litteraturkritiken men som sjunkit undan eller inlemmats i poststrukturalistiska eller strukturalistiska teorier på senare tid.

Min egen uppfattning förblir att det är på den mänskliga praktikens område som vi hittar nyckeln till differentierade skikt i samhället. Kvinnans biologiska och ekonomiska reproduktionsuppgifter (barnafödande, ta hand om hemmet, etc) bildar viktiga grundsatser till hennes förståelse av henne själv och till vår förståelse av henne och hennes roll. Men de är inte det enda. Det freudianska problemet förblir att dess reduktionism är så absurd och att inga rimliga förklaringar ges till varför en sak influerar en annan.

Kanske är en rent strategisk möjlighet är att anamma den gamla trotskistiska idén om övergångsprogram. Givet att kvinnans plats i samhället radikalt förändras till hennes fördel kommer maktbalansen i samhället att skifta till den grad att arbetarrörelsen blir starkare och kan i sin tur satsa på andra mål som förändrar hegemonin och underminerar kapitalismen än mer ända till kapitalismens störtande. Kanske kan man då binda arbetarrörelsen starkare till feminismen utan att varken den ena eller den andra fruktar förräderi ifrån den andra grupperingen (och nä, de är egentligen inte två skilda saker, kvinnorörelsen växte fram i huvudsak ur arbetarrörelsen).

En oroväckande tendens i en god utveckling är den ibland nitiska avskyn till 'identitetspolitik'. Nog för att jag avskyr mellanskiktsradikalism vars hela poäng är att det offentliga rummet ska liberaliseras. Men det är inte meningslöst med att tala om HBT-frågor, att göra det personliga politiskt eller på annat sätt slåss för liknande förändringar. Nu när man åter tagit upp klasskampen som huvudpunkt på agendan (vilket är det bästa som hänt i den svenska vänstern på länge) får man för den skull inte glömma att det finns reella och viktiga frågor som gäller exempelvis homosexualitet.

Ekonomi, filosofi och börskrascher.

Vad var det vi sa, egentligen? Nu går börsen hejdlöst neråt. Ett absurt systems interna konvulsioner. Ett system uppbyggt av förväntningar, produktionsutdelningar och ett odemokratiskt system som binder upp mindre aktörer kring större i en feodal karusell knakar i fogarna.

Det är viktigt att vi återtar kritiken av ekonomin. När vänstern retirerar in på ledarsidorna och sysselsätter sig med kulturkritik i ideologidebattens skyttegravar lämnar man fältet öppet för nyliberala rövare på ekonomins fält. Och det är faktiskt där det gäller att vinna.

Filosofin är en bärande pelare i den moderna ekonomin, vare sig den är marxistisk eller neoklassisistisk. Adam Smith var professor i logik och etik och god vän med David Hume, J.S. Mill och hans mindre kände (men mer av Marx häcklade) far James Mill var portalfigurer till utilitarismen. Om man vill kan man se Aristoteles och Platon som protoekonomer. Ekonomi är filosofins Frankenstein.

Någonstans i den här vändan vill jag säga att attacken återigen måste riktas mot ekonomin huvudsakligen, och att det är ekonomer som måste leda det angreppet. Men vi andra har andra roller att spela, inte minst de med filosofisk skolning. De grundläggande begrepp som är förhärskande och som bygger upp den neoklassiska skolan är så absurda att det är svindlande. Människans atomisering, hennes rationalitet, vulgärempirismen som ligger som bas i rationalitetstänkandet. Det måste angripas och övervinnas.

Nu återigen ser vi alltså hur instabil kapitalismen är. Och detta är nog bara en liten hicka. En hicka som förstör människors besparingar, slösar med resurser och som kommer få långtgående konsekvenser. Och det kommer hända igen, och igen, och igen i kapitalismen.

Appropå Dittan och Datten

The Revolutionary's Dilemma.

Analytical philosophy is a creation by a specific part of the international burgeoise. It's roots can be found in Germany and Britain, with some American influence. While the last few decades have seen little progress in the major fields of analytical philosophy there are considerable gains and methods that have been discovered and that is too little employed by Marxists; far preferring the obscurantism of the continent to the sober senses of Britons.

Both major schools of philosophy are creations by the burgeoise or the petty burgeoise. The alienation that postmodernism describes is transcribed all over it's own narrative ironically enough. The blindness of analytical philosophy remains the same as the outdated liberalism that birthed it. However, in academia as in art theft is the better part of virtue. One of the many handy methods that was founded by analytical philosophy and which has since spread to other disciplines (political science for example) is the prisoner's dilemma.

I came to realize a while ago what an interesting tool it is to gauge perspectives in revolutionary changes, larger strategical ones as well as situations in demonstrations, debates or similar gatherings. Quite simply, the idea is that if a certain minority changes the odds through some action of theirs then the gain and resultant loss of some set of actions - say, a revolution - changes drastically. That is, it is dangerous to stick your head out, but if others do so first then you will be losing advantages that would be gained otherwise. A dedicated minority might then, at the right opportunity and at the right time, shift an entire prisoner's dilemma situation to one side or the other through concerted action.

Is this perhaps then an argument for Leninist vanguardism? I believe it may be. To organize group A, B and C to take it upon themselves and act so as to create a tenser situation probably needs a good deal of discipline and organization.

A word of warning towards the Dilemma is of course that fault that is so often found in analytical philosophy. It's primitive empiricism. Choices are not so clear as the Dilemma makes them out to be, ideological factors may entirely obscure most choices and their results.

Borgerlighetens politiska förfall

Det som är så otroligt såhär när vi närmar oss ett år efter valet är hur annorlunda situationen är idag. Speciellt när det gäller de borgerliga partiernas interna bild utåt.

Då var de eniga. Då var de ljusblå. Då var de nya.

Men vad har hänt nu?

Moderaterna har lyckats med konststycket att helt kasta sin image över ända. Att de är ett överklassparti förstår alla. Men vad görs egentligen för att rädda dem från katastrofen? Fredrik Reinfeldt gömmer sig i sitt kuckilurande med sura vårdtanter, George Bush och privata audienser med Svenskt Näringsliv. Statsministern är helt osynlig. Som kaptenen som gömmer sig i sitt arbetsrum, bestämd över att gå ner med skeppet men inte villig att göra något för att styra undan problemen. En grå eminens kan knappast vara statsminister, Fredrik. Lär dig det.

Glädjande nog har inte Svarta Gänget helt släppt fram de nyliberala tokarna. Fortfarande står A. Borg och framförallt Littorin som väktare vid privatiseringarnas port. Inte för fort, inte för fort manar de. På andra sidan rasar varierande kapitalister och disponenter mot det som skulle vara deras parti. Varför de inte bara sabbar allt måste väl nästan ha att göra med hur totalt uppenbart det skulle bli med Moderaternas klasspolitik då. M skulle sjunka i botten.

Kristdemokraterna tar första pris från Vänsterpartiet i SM i långdistanssplittring. Sekteristerna begår politiskt självmord, drivna till det av den lugnare falangen. Valet för dem är antingen att splittra eller föra en tynande existens som extremreligiositetens yttersta spjutbärare. Annars försöker kd mest profilera sig som ett borgerligt parti som är lite sådär tillräckligt kristet, men inte så mycket egentligen. Det enda de försöker erbjuda folk som inte är med i Pingstkyrkan är bensin. Fast då uppenbarar sig hur pass Alliansen krackelerar när C och M säger tvärt nej.

Det vi måste förstå är att det är jättesvårt att organisera koalitioner. Vänstern har en lång historia av just detta. Det fungerar jättebra när man kämpar (nå, ibland iaf) och mindre bra när bytet ska delas upp. Eftersom man saknar en central instans med tillräcklig pondus och prestige kan sprickor lätt dyka upp. Speciellt när skutan börjar sjunka och alla försöker hugga till sig en del för att överleva. Därav alla utfall på ledarplats, i distrikt och upp till regeringsplats. Fångens
Dilemma-modellen kan utan vidare appliceras på alliansen.

Nu lämnar vi dock M och Kd och låter dem falla i bitar ifred när de möter motsättningar de inte kan ta sig ur i första taget. C och Fp gör intressantare och mer problematiska manövrar. Fp går i bräschen för kanske det största hotet: att göra det legitimt med rasistisk populism. Liberalismen har så lite att erbjuda att populism och rasism, så effektiva medel att bryta arbetarklassens enighet, kommer dyka upp gång efter annan. Fp öppnar dörren för Sverigedemokraterna och en utveckling lik den i resten av Sverige. Det mest glädjande med den utvecklingen är Fp:s patetiska siffror.

C har inte riktigt utvecklat de interna problem som jag är säker på jäser i partiet. Hur kan det gamla gardet som gillar bönder, lokal demokrati och lite tillräckligt med bidrag digga nyliberaler från huvudstaden? Några tecken på splittringen har dykt upp, men vi har nog mer att vänta efterhand. Förmodligen är dock C Svenskt Näringslivs nya favoritparti, bortsett från Carlgrens idéer om bensinskatt.

Jag är faktiskt förvånad, och glad över att jag inte kan se en direkt väg ut från någon av de borgerliga partierna eller Alliansen som helhet inom en kortare tid. Men vi har inte vunnit ännu, långt ifrån. Det största hotet är dock inte borgarna just nu, de är så pass tillbakaslagna och misstänkliggjorda. Det största problemet är Socialdemokraterna. Jag kan inte hjälpa annat än att bli nervös varje gång Mona öppnar munnen. Uppenbarligen funkar det som populism, men S har ju visat gång efter annan hur ovilliga de är att göra något annorlunda än borgerligheten. Konsekvenserna på lång sikt är katastrofala, och på kort sikt kan man säga att det kommer krävas mer än att låtsas vara öppna och folkliga. Jag väntar på ett konkret förslag för att se om något gott kommer ur ett halvliberalt parti som S.

Som en fotnot kan jag nämna att Mp utvecklar sig mer och mer som ett problem också. De är och förblir borgare, och de är och förblir konkurrenter om väljare och stöd för V. Till skillnad från S där man i alla fall kan hysa lite hopp, hur patetiskt det än är, så är Mp ett borgerligt parti.

Nej, vad ska borgarna göra nu? Labour från England lär oss att man kan inte vara new new någonting. Men vi har inte vunnit än som sagt. När vi sätter här om ett år, helst ett och ett halvt då kan vi kanske säga någonting om valet. Men än finns det tid för comebacks, och i dagens mediaherravälde glöms saker väldigt snabbt.

Vart vandrar vänstern?

Nu börjar det vända. Många av mina vänner och andra man talat med har varit oroliga över Vänsterpartiets dåliga siffror. Själv anade jag lite granna att det skulle börja vända. Hypen över sossarna är fortfarande stark och Mona Sahlin får oerhört mycket mediatid. Men det kan inte vara i all evighet.

Vänsterpartiet har gjort dåligt ifrån sig av en mängd skäl som alla skulle släppa när glömskan sätter in. Splittringarna från partihögern, mediadrevet och osynliggörandet var temporära saker. Inte att det inte kan hända igen. Men snarare att de bara levde ett tag, och de som trodde att de var någonting annat än medias glädjeskutt över "splittringarna" är nu utdöende.

Nej, det finns andra, mer reella problem. Den främsta är sossigheten inom partiet och närliggande förbund. Paralellerna till reformisterna tidigt 1900-tal är klara. Man talar om stabilitet, fred, att revolutionärerna är barbarer och hetsiga. Man är paralyserande rädd för att göra någonting provocerande. Man ska helt enkelt vara en god proletär som gör som man borde. Demonstrera gärna, men bara där man får.

Med det sagt vill jag inte säga att vi ska tillbaka till tidigt 1900-tal. Ett enkelt upprepande av receptet från 1917 är inte nog - och inte heller skulle någon från den tiden råda oss till det. Men vi måste ta itu med vår syn på staten och nationen. Vi måste inse att upproren i Rosengård är fullkomligt legitima, vi måste sluta spela med i kören av fördömande röster på ledarplats när polisen slår ner aktivister och några försvarar sig. Vi måste sluta splittra vänstern med att tala om goda och onda demonstranter.

Med det sagt så måste vi för det första ha en klarare bild av vart vi vill gå, en teoretisk förståelse som kan ge grund till en strategi. Vi måste förklara vad vi menar med "grundläggande samhälleliga omvälvningar" och sluta mumla i skägget. Efter det kan vi lista ut vilka metoder, allianser, etc. som vi kan använda oss av.

Vänsterpartiet är ett marginaliserat parti och kommer så förbli om det inte aktivt deltar i djärva massaktioner, om inte arbetarklassen har förtroende för dem. Att agera som Socialdemokratins vänsterflygel kan väl vara okay, men mellan det alternativet och tesen socialfascismen finns det en bättre plats. Vi måste agera självständigt. Titta på vad som hänt i Göteborg. Att bryta samarbetet med Mp och S var exemplariskt gjort.

Man måste också ta itu med snacket om att angiva eller agera mot militanta aktioner och de som håller i dem. Man förråder inte kamrater, så enkelt är det. Det lilla man tror sig vinna igenom det förlorar vi när media blåser upp idén om att det finns goda och onda aktivister. Med det kommer också förståelsen att även om det är bra att hålla i en banderoll, att slå på grytlock eller dela flygblad så är det inte de enda kampmetoderna som existerar. Och att om det är alright att man gör aktivt motstånd i Sydamerika, att man kämpar i Kurdistan eller i Frankrike då är det också alright här.

Jag menar givetvis inte att vi ska sluta med att dela flygblad eller affischera och istället bara bomba polisstationer. Inte heller menar jag att vi ska klä om till Black Bloc en masse. Minst av allt menar jag att vi ska sätta oss på tvären bara för att. Men, vi avväpnar den radikalism som existerar och handikappar oss själva igenom att tilldela legalismen en form som är annat än strategisk. Tidningarna kommer aldrig att gilla oss, så enkelt är det. Vi måste bygga vår egen media, och det är den uppgiften som vi borde ägna mest tid åt. Det kommer löna sig i längden.

Jag ska sluta gnälla i och med de många positiva överraskningar jag har fått. Lars Ohly, Josefin Brink, Kalle Larsson, Rossana Dinamarca är alla högst kompetenta och duktiga partimedlemmar och parlamentariker. En levande idédebatt existerar, arbete pågår överallt i Sverige. Den nya linjen som ett folkligt parti med subjektet "vi", bredsidorna som ges i alla instanser av vårt arbete och den oerhört progressiva utveckling vi ser exempelvis i Stockholm där VSF har en mycket framträdande roll är jättelika steg framåt.

Sexismens Apologeter

Det är svårt att veta vad man ska säga när det kommer till de s.k. "Stureplansprofilerna". Det vill säga de två brats som återigen blivit misstänkta (och häktade?) för våldtäkt. Jag hatar verkligen brats. Det finns två kategorier brats: de som är överklass, och de som vill vara det. Vilket som är värst är ganska ointressant just nu, eftersom våldtäkter är långt värre än att ha jättefula kläder och vara dum i huvudet.

Förstår man verkligen vad det innebär med våldtäkt? Det är ingenting som en dag bara läker, utan som stannar kvar under hela livet. Det kan ge upphov till allvarliga psykiska skador, helt förstöra möjligheten till ett normalt kärleksfullt förhållande och göra skräcken till en vardagsföreteelse. Bara själva hotet om våldtäkten låser in många kvinnor helt vanliga nätter.

Det är med detta i åtanke som vi måste se överklassdrottningen Monica Jonssons idiotiska apologi för hennes "kompisar". En text fylld av "skyll dig själv". Samma resonemang som gång efter annan friat våldtäktsmän i domstolar, skjutit över skulden till offret och paralyserat rättssystemet.

Monica är, som de flesta andra borgare, en meningslös idiot. Men problemet är att hennes idioti är vida spridd, och att hon själv sprider den än vidare. För alla oss andra måste vi helt enkelt fråga oss vad fan som händer på Stureplan; vilken typ av kultur och vilka typer av värderingar som växer i borgerlighetens avgrundsreaktion - uppiffad med en gnutta sexism.

Men hur som helst, jag ska sluta moralisera och säga något konkret. Det är dags att jämna Stureplan med marken.

Isaac Deutscher, Stalin och Trotskismen

Jag läste nyss ut Isaac Deutschers bok "Stalin: en Politisk Biografi". Boken är intressant och rekommenderas, men det verkar som att alla flippar ut så fort det börjar handla om Sovjet eller om Stalin och deras forna reson och sunda förnuft försvinner i ett ögonblick. Deutschers bok läses som nästan tre separata verk där den första ägnas åt att beskriva Stalin som en skicklig administratör och kompromisspolitiker utan självständighet eller teoretisk förmåga. Förtjänsten i den första tredjedelen av boken är relativt stor då den ger inblick i de stora svårigheter som Rysslands Socialdemokratiska Parti stod för, både internt politiskt och med stats-förföljelserna. Dock så börjar man redan här märka hur Deutscher är kluven i fråga om Stalin.

För det är först senare som Deutscher lägger korten på bordet. För honom finns två Stalin, och två Sovjetunionen. I den senare delen av mitten och i de sista kapitlen är det uppenbart att han skapar ett motsattspar mellan den "nationalistiske orientalen" och den "proletäre internationalisten". På samma sätt delar han Ryssland i två själar, de ortodoxa leninisterna gentemot förklädda kontrarevolutionärer.

Visst, det är ett spår man kan köra, och kanske stämmer det också. Sovjetunionen bör i mångt och mycket förstås ungefär som den reformistiska Socialdemokratin: progressiva på många sätt och vis, men inte socialister. Klassförrädariet hos båda grupperna är uppenbart och blir smärtsamt likt om man ser kring folkfrontsperioden. Man kan även rikta kritik mot den uppenbara orientalism som kryper fram, Deutscher säger rakt ut att det orientaliska barbariet tog överhanden i Sovjet. Utan vidare accepterar han framstegsmyter och rasistiska karikatyrer som så omsorgsfullt vårdats av västerländska imperialister under lång tid.

Men Deutscher gör fler misstag, misstag som jag inte vill kalla empiriska då jag inte är någon expert på Stalin. Misstagen är snarare motsägelser i den berättelse han försöker berätta för oss om Stalin. Under ett ögonblick menar han att Stalin var inkompetent som strateg och att hans stora arbete för att annektera östpolen, baltiska staterna, etc. för att på så sätt skapa en buffert gentemot Hitler var värdelöst och berodde på förlegade taktiska analyser. Nästa sekund menar han att Stalins "försvar på djupet" med praktiserandet av den brända jordens taktik gentemot Wehrmacht var briljant. Liknande kontradiktioner fyller hela boken och ger den dess schizofrena känsla. Vidare framhåller han vidrigheten i kollektiviseringen under 30-talet med svält, upplopp, mord, etc. och försöker senare berätta för oss hur Stalins metoder var nödvändiga och till och med bra för att kunna skapa den nödvändiga ryggraden som Ryssland använde sig av under "det stora patriotiska kriget".

Hyllningarna till Trotskij infinner sig överallt. Det är kanske inte så dåligt. Diskussionerna om Trotskij som frälsaren av socialismen under 20-talet ska vi lämna därhän för tillfället. Men trotskisterna levererar i alla fall en avancerad teoretisk förståelse av vad som skedde i Sovjet och varför Stalin dök upp. Man kan inte hävda att Deutscher gör det. För oss framstår Koba som helt obegriplig. Varför han gör någonting eller varför han förändras (de tre olika delarna av boken visar oss tre olika Stalin - först en välmenande men ganska blek bolsjevik, sedan en slug taktiker och sist en paranoid massmördare). De förklaringar som ges är antingen motstridiga, eller så grundar de sig på förklaringsmodeller som lika gärna kunde hämtats ur vilken text av Svante Nordin som helst.

Första delen av boken är då den mest hållbara och intressanta i termer av partistrider, kampmetoder, underjordiska taktiker och uppbyggandet av revolutionen i Ryssland. Den andra delen är bara märklig och svår att få grepp om, och den sista klampas igenom mycket snabbt. Känslan av att den skrivits under olika förhållanden under olika tidsperioder bryter sig igenom texten.

Som en sista notis är bilden av Lenin också märklig. Den levande Lenin utsätts av stark kritik av Deutscher och meningslös smutskastning, men när han väl begravts i berättelsen hyllas han som en hjälte. Den stora bristen av fotnötter (ca. 10 st per 50 sidor) är ännu ett problem. Större delen av boken verkar uppbyggd kring spekulation. Återigen ter sig den trotskistiska skolans Sovjethållning den enda rimliga.

Interlude: 200 poster.

En kort paus för att på något sätt uppmärksamma 200 poster på den här bloggen. Kanske inte så mycket egentligen, men det bör lämna plats för lite reflektioner. På senaste tiden så har kommentarsfälten äntligen börjat fyllas upp, säkerligen tack vare att jag ändå varit i gång i ett år eller mer och framförallt för att jag anslutit mig till Bloggvänstern.

Bloggen har också utvecklats en del och svängt från det ena till det andra. Från att ha innehållit personliga reflektioner av och till i början har de fasats ur, engelskan har gått tillbaka lite i favör för svenskan och det senaste halvåret har jag försökt inkorporera mer filosofi i allmänhet inom de ämnen jag berör.

Bloggar är nog mer användbara än man kan tro. Det är ju den materiella basen som ger möjligheten till sociala nätverk och utveckling, och internet gör verkligen det. Det fina är att man kan bryta sig ur massmediernas propagandiserande, skapa nätverk och utbyta idéer, uppfattningar och annat bra. Så det ska jag helt sonika göra, för det här är inte en one way channel: säg helt enkelt vad ni vill se mer eller mindre av på den här bloggen. Den direkta självkritik jag själv kan ägna mig åt är väl mest akademiskan som bryter sig in i det man skriver, men det är svårt att komma undan och kan vara berättigat i vissa fall om inte annat.

Sedan ska jag nämna att jag är väldigt glad över att slippa puckade borgare som skriver meningslösa kommentarer här. Kanske pga. anonymfunktionen är blockad? Kanske för att jag infriar deras förväntningar i hur tokig jag är?

Z står inte för Zorro

Ibland är det verkligen så som visan säger att gårdagen är idag. (tänk Afghanistan istället för Norge)

Då det för hvarje dag som går blir allt tydligare, att den svenska öfverklassen och de reaktionära tidningarna söka drifva upp en stämning för att med vapenmakt möta Norge i dess kamp för frihet, så uttala de i Stockholm samlade representanterna för Sveriges arbetande ungdom:

att det är ett brott mot Sveriges fredliga folk att hetsa till krig mot broderfolket;

att det är Sveriges arbetares och dess arbetande ungdoms oryggliga beslut att aldrig efterkomma en vädjan till vapen;

att Sveriges arbetare äro beredda att nedlägga arbetet öfver hela landet för att förhindra ett krig;

att Sveriges arbetande ungdom helt säkert är besjälad af den uppfattningen att det är dess plikt att vid en eventuell mobiliseringsorder vägra inställa sig under fanorna, väl vetande att vapnen -- om de skulle riktas mot någon -- icke borde riktas mot norrmännen; och uppmana vi till sist arbetare och bönder landet rundt

att anordna massmöten för att afhandla hvad situationen kräfver.

Vår lösen är:

Fred med Norge!

(Hämtat härifrån)

Praxis Part 2: Historical Materialism

I wrote in the first post about praxis concerning misunderstandings of historical materialism. The entirety of this post is directed towards giving an explanation that will hopefully clarify some details and mistakes that are possible.

Determinism

Some people dislike Marxism because, so they claim, it is a determinist theory. And determinism deters a lot of people. Others, in their attempts to misunderstand and miscredit Marx are firmly economist in their anti-Marxism and believe that socialists believe that things happen automatically, by the grace of god - or by the forces of production in this case.

First of all, let us remember that history makes man, but that man also makes history. Human beings face situations in their everyday life, they are faced with economical, social, moral and political choices. They do not always make the best of choices, as I detailed further in my previous post, as they are influenced by ideology that remains a necessary factor in understanding reality. But they do make choices, and the thing with Marxism is that economy is really what goes bump in the night - so to speak. A tribe without means of subsisting themselves would die. A farmers family would flourish given a better way to plow, one that failed would fall apart. In this sense, we must realize historical materialism as an evolutionary theory.

Human beings make choices, and sometimes they do not make the best or worst choices. That Peruvian medieval economy did not follow the exact pattern detailed in it's so rudimentary forms in the Communist Manifesty or The German Ideology is no deadly blow to Marxism. People make their choices from the actual realities of their situation as interpreted through ideology. We stand with our legs on the material ground and can see no further than the next hill, but we may go whichever way to get there - driven ahead by our past choices and the powers that influence our lives.

To answer our question: is Marxism a determinist theory? Only in the sense that saying that a child will become an adult is determinist. There is no steady rhythm heading towards one place or the other, merely choices that crop up sooner or later - driven onwards by what we must do to survive. Marxism, then, is neither rational choice nor 'hard' determinism.

Socialism is inevitable

While refuting determinism the argument is not difficult to make that socialism is an inevitability. Merely consider the national liberation groups, the Soviet Union or other failed emancipatory movements. While the October revolution, the Algerian war for independence and the Vietnam war were all victories for the good guys they fell apart after being unable to create socialism proper. And this is not the 'revisionism' that some Maoists charge us with. Rather, it is simply the case that the underlying conflicts in capitalism resurfaces time and time again even if some of them have been resolved. That is, for example, the case of South Africa. The economical structure will reproduce the same conflicts and actions time and time again until they are finally resolved. To believe that capitalism is inevitable and eternal is the most ideological and metaphysical claims that can be made. The opposite is the sober realization of material conflict and the actual change that real people make in the real world.

The last instance

Althusser's claim that the material decides in the last instance with cultural, ideological and other factors ranking above it but being structured by it is in many ways a proper way to understand Marxism, but it is also affected by a troublesome illusion hailing from the idea of the superstructure. Rather, while economy is the main structuring force that gives way to ideology and shapes the basic cultural pattern that we move in it is as much a governing force in clearly understood conflicts as an inbedded, structured one. That is to say that there are authentic understandings of the class struggle through actual class relations rather than through any direct, obfuscating ideological filters. Also, while the superstructure model is quite handy it is better for us to think of historical materialism and the individual as Mayakovsky's printing press, carried aloft by a thousand feet rather than the building that Marx provides us with, at least from time to time.

Ethnicity and Gender

Some claim that Marxism is gender or colourblind. While this might be true with some Marxists, it is hardly so for the entire school. With the importance of ideology as a factor in Marx's theory and the later developments of it, it is easy to see the divisions and the structures that are created through the hard work of so many burgeoise philosophers. Of course, it is not merely a trick of the upper classes that men dominate women or that europeans dominate the periphery. However, as I have argued before we cannot quite comprehend racism previously to capitalism with it appearing to serve a powerful role in colonialism.

Praxis as the dialectal movement between the theory of racism or power over one gender or the other gives us the opportunity to solve a few of the antinomies raised by the idea of racism/capitalism/sexism as categories. They are all consisting of a theoretical, half-understood foundation and a kneejerk practical reaction that serves everyday life and that feeds or destroys the ideology in question. Or rather, it typically bends it one way or the other. Complete destruction of either one is the rupture of reification that in turn can cause a political chainreaction of a sorts - that is to say, the anti-racist has an easier time understanding the practical implications of wage-labour than someone without that practical-critical experience.

The sad thing about Marx and Engels failed prophecies are that they were both wrong about the positive things that they said. Engels who believed that there was more or less no oppression of women in the proletariat, Marx who believed that capitalism would emancipate women. Racism and sexism are not foreign concepts to capitalism, they are actually an integral part created through different, but similar mechanisms. Racism is heavily connected to imperialism and colonialism while sexism in some ways have an older heritage, tied in with the ideology of the Church and in western Europe with the class and gender struggles of the 19th century's labour market.

Both of these unequal power relations are produced by burgeoise ideologists and reproduced in various ways by all layers of society. That human beings live, act, think and change is far more true than that they are implemented with a ready-set kit of ideas and beliefs at birth. The fog of reality causes unclarity and uncertainty for the sharpest of minds. In the masses there are various groups that struggle through their praxis against one another, this is simply the way of capitalism. Pure capitalism as envisioned by naked, history-less groups of proletarians and the upper class is an impossibility in a reality that changes, produces and reproduces ideology and struggles.

Kulturrevolutionen

Den mest positiva händelsen i bloggosfären har säkerligen varit Bloggvänsternportalen som ger en tillgång till en uppsjö av bloggar från medlemmar i Ung Vänster, Vänsterns Studentförbund och Vänsterpartiet. Det är glädjande eftersom de allra flesta skriver skarpt, ideologiskt medvetet och polemiskt - helt i vänsterns bästa traditioner.

Igenom just bloggvänstern fann jag en recension av en bok om Mao och Kulturrevolutionen. Det som man slås av är för det första att recensenten och boken båda är mycket rimliga. Annars brukar alla diskussioner om Mao, kulturrevolutionen och KKP helt flippa ut efter ett tag.

Det fanns många problem med kulturrevolutionen, med Mao och så vidare. Men vad det inte var var en partitrogen händelse - kulturrevolutionen lanserades för att uppbåda arbetar- och bondeklassen att ta makten i en stat som hotades av degenerering i form av en monolitisk partihierarki, som i Sovjet. En av huvudparollerna var "Bombardera partihögkvarteret!" och en annan var "Låt hundra blommor blomma, låt hundra skolor strida."

Idag försöker KKP:s ledning i allra högsta grad glömma kulturrevolutionen, ungefär som Stalinisterna i Sovjet försökte glömma Lenin och bolsjevikpartiet. Tomma floskler utan någon kontakt med verkligheten blandas för att trubba av den revolutionära glöden i det som faktiskt var både nödvändigt och bra - men som aldrig räckte ända fram. Idag kan vi bara hoppas på en andra kulturrevolution i Kina, ett land som hyllas av Folkpartiet snarare än av vänstern. Ett land som kombinerar statsterrorism med en fri marknad. Nej, sluta ny lyssna på mig och läs den här balanserade och bra recensionen.

Meningen med livet.

Satt och lyssnade på P3 idag där man tog upp meningen med livet. Det är ganska märkligt, egentligen, i den akademiska filosofin sysslar man oerhört lite - för att inte säga inte överhuvudtaget - med vad som för många är filosofins själva essens. Endast den kontinentala filosofin pysslar lite med det av och till, med Sartre i spetsen.

Ibland sägs det att frågan vad livet handlar om är urgammal - men märkligt nog är det inte sant. Så vitt jag förstår så har den egentligen dykt upp först på 1700-talet med upplysningstänkandet. När man säger så bör varje marxist direkt tänka på vad som sker i den materiella basen på den tiden, och någonting gå upp för honom eller henne.

Inte för att jag vill dissa gemene man som tänker kring detta, men vad skulle det ens betyda att det fanns en 'mening' med livet? Man kan fråga sig vad betydelsen av ett tecken, skrivet eller ej, är. Man kan fråga sig om vad meningen med att vi har en blindtarm ur en evolutionär synpunkt skulle vara. Det förligger en genomgripande begreppsförvirring i och med hela frågan om meningen med livet - helt enkelt för att det är obegripligt vad en sådan mening överhuvudtaget skulle vara.

Men varför ställs då frågan, om den inte är en riktig fråga? Man kan ju tänka sig ett par olika förklaringsmodeller. Den bästa är nog helt enkelt att i det moderna, kapitalistiska samhället finner vi oss själva i en process av förfrämligande från vårt eget jag och våra medmänniskor. I detta letar vi efter någon poäng som kan rättfärdiga det meningslösa (hah!) drevet i det moderna samhället där skapande och skapade skiljs och tvång, brist och våld karakteriserar våra relationer. Frågan blir då grundläggande ideologisk, vissa kanske ser i den något absurt försvar för gud, andra för att vara snäll mot medmänniskor och katter. Snarare än att avslöja någonting om livet avslöjar frågan någonting om oss själva och vårt samhälle.

Så nästa gång ni undrar över vad meningen med livet är kan man ju hoppas att ni känner er nöjda med lite analytisk begreppsanalys kryddat med en gnutta marxistisk ideologikritik. Eller, i händelse av att det inte räcker, kan ni ju trösta er med det här.

Aluma på Webben.

Första gången jag köpte Aluma brottades jag med att neka att köpa tidningen av en hemlös i gathörnet för att inte ställa sig i någon borgerlig tycka-synd-om position gentemot försäljaren. Till slut köpte jag tidningen, och det har jag inte ångrat. För tidningen är inte dålig, och det är ingen allmosa att köpa den. Faktum är att Aluma kanske är en av de bästa tidningar som överhuvudtaget görs i Sverige. Dess perspektiv är verkligt, för det måste det vara. Ingen av DN:s eller Sydsvenskans bisarra och rasistiska von oben perspektiv.

Aluma gör temanummer, där man exempelvis kan läsa artiklar med titeln "Klass mot klass" (som iofs inte var så bra som titeln utlovade) och även den mest balanserade skriften om Antifascistisk Aktion som jag någonsin läst.

Nu finns aluma på webben. Det är mycket bra. Check it out!