Jaga ut Odell!

Man kan kanske tro att jag mest ägnar mig åt att hetsa mot lag och ordning. Och det är ju ganska rätt och riktigt. Men jag skulle vilja lyfta fram någonting jag tycker är alldeles utmärkt, Ulla Anderssons krav på att Odell ska avgå efter att det visat sig just hur djupt ner i den ekonomiska syltburken som hans feta hand är. Nu jävlar är det väl bara dags att hiva ut äcklet ur Rosenbad!

Dags för lite jävla maffiametoder.

Jag blir så in i helvete FÖRBANNAD! Inte nog med att satans google öppnar all ens relevanta info till CIA och andra "säkerhets"organisationer, utan de har även satans reklam som dyker upp på gmail! Som till på köpet kommer det från de här jävla svartfötterna! Kolla in det här.

Är det någon som kommer ihåg när RF åkte ut för att spexa till det med vem-det-nu-var? Jag uppmanar inte till maffiametoder, men ibland kanske ett hästhuvud (gjort i papier-maché kanske? - låt oss tänka på den stackars pållen) i sängen hos de här förbannade äcklen hade varit en bra idé. Det eller att ge dem en offer they can't refuse.




T.h: Anton Nilsson: Do-it-yourself fackförhandlingens mästare

Staten och Revolutionen

Thanks to the prevalence of social-chauvinism and opportunuism, this remarkable criticism of parliamentarism made in 1871 also belongs now to the "forgotten words" of Marxism. The Cabinet Ministers and professional parliamentarians, the traitors to the proletariat and the "practical" Socialists of our day, have left all criticism of parliamentarism to anarchists, and, on this wonderfully intelligent ground, they denounce all criticism of parliamentarism as "anarchism"!!

Skrevs det här idag? Man kan nästan tro det. För det är precis exakt lika aktuellt idag som det någonsin var förr när dess författare, Vladimir Iljitj Uljanov - Lenin - skrev det. Staten och Revolutionen, Lenins främsta verk, är en "glömd" text idag. Den tar itu med staten som ett instrument för en klass att härska över en annan på ett fantastiskt sätt, ett sätt som varje kommunist bör studera och studera igen.

I en tid då man sätter sin tilltro till statligt ägande som arbetarklassens räddning gäller det att överkomma och vidarearbeta andra, bättre sätt, att utkämpa klasskampen på ett fruktbart sätt. Socialistisk ekonomi, den är demokratisk - inte statskapitalistisk. Och det är där också stöten måste sättas in, för direkt arbetarägande av produktionsmedeln. Det bästa vore om parlamentariker, fackföreningar, etc. hade kunnat driva på för ökade möjligheter till expropriaton - om än stegvis - av arbetsplatser för att kunna driva på och utveckla klasskampen och skapa människans makt över egendomen, inte egendomens makt över människan.

Klasshat i vardagen.

Ha. Ha.

Medialisering 3: den dolda historien.

All hittillsvarande historia är historien om klasskamp, sa Karl Marx. Om modern media kan man säga att "att hittillsvarande historia är historian om allting annat förutom klasskamp". Det är svårt att känna igen sig i verkligheten som beskrivs för oss. Om andra världskriget berättar man för oss att det var ett krig mellan Onda och Goda. Det var ett krig mellan USA och Tyskland. Rösträtt var något som gavs till folket av den nådiga överheten. Om Sverige har man kvar en gnutta av arbetarhistoria, dovt ihågkommet men helst sopat under mattan av liberala lärare.

Sanningen är faktiskt en helt annan, och den står att finna i en kritisk historia. Det är en historia om två stora klasser som har ett klart antagonistiskt förhållande till varandra. I vissa fall har den minskat på grund utav materiella mutor i form av imperialism (England, USA), eller mindre vinster i fördelningen av mervärdet och fler löften om sådana (Sverige). Det är en historia som handlar om kvinnor som försöker tillkämpa sig halva makten och hela lönen, en historia om förtryckta och förtryckande grupper.

Likväl som i historieskrivningen, där miljoner antifascisters våldsamma och desperata motstånd till slut gav segern åt progressiva krafter och ett hegemoniskt övertag åt de som stod i främsta rummet i kampen - kommunisterna så är det i media. Man skriver om Burma på ett helt absurt sätt - om regimer mot munkar. Det goda mot det onda. Istället ser historien mer ut som den här.

Man kan läsa om vad Carolina Gynning har gjort i helgen, men man håller käften om arbetarkampen i Egypten - en radikal, stark rörelse som nu utvecklas i och med en fabriksockupation. Nej kamrater, det är inte lätt att veta någonting idag. För våra upplevelser av alienation, av våld och repression, våra upplevelser av klassklyftor, hat och förlust relegeras till incidenter, oviktiga skeenden i den vackra, nya värld som liberalismen målat upp. Men sanningen är ju att liberalismen är falsk, en skönmålande och bankrupt ideologi utan vare sig djup eller trovärdighet. Sanningen är ju att det relevanta i historien, som aldrig blir omodernt, är strejker, ockupationer, demonstrationer och dylikt. Filosofi är det vi behöver för att på riktigt kunna bryta oss igenom de ideologiska lager som försöker berätta för oss vilka vi är, vad som är viktigt, hur historien ser ut. Det är ett vapen för att bryta sig in i tingen själva.

Medialisering 2: the Return

Jag har en fantastisk förmåga att alltid glömma bort vad jag egentligen ville skriva om. Och när jag skrev in förra post om vikten av att skaffa oss en riktig media i Sverige från vänsterkanten glömde jag ta upp några av de viktigare sakerna.

För någon dag sedan rapporterade svenskar i en undersökning av ena eller andra slaget att de trodde att journalister hade mest makt över politiken, än mer så än politiker. Det är väldigt klarsynt. Men journalister har inte bara makt, de är också fångade i en egen logik. Logiken av att producera välspridda artiklar så snabbt och vitt som möjligt. Det som fanns för en vecka sedan är inte intressant längre, det är dött och gammalt. Just glömskan har blivit en av de viktigaste delarna i den moderna mediapolitiken. Vi kan vagt komma ihåg de lögner som spreds under olika tillfällen i Irak, men kan vi verkligen komma ihåg var och en av dem? När WTC trillade över ända så är mitt starkaste minne av hur en svensk rapporter står och säger igenom rutan (var det Lars Adaktusson? Den borgerlige token?) att "de döda kommer räknas i hundratusentals". Har det ens hänt att han sa det? Ibland vet jag inte. Allt jag vet är att en svensk journalist aldrig skulle stå vid palenstinska flyktingläger och säga det, att de inte står vid gränsen till libanon när bomberna började falla för lite mer än ett år sedan och sa så.

Förutom glömskan är den hisnande farten allting har en grundläggande pelare. Att försöka skilja ut vad som är relevant och vad som är intressant görs igenom ideologiska filter och igenom ekonomiska förväntningar. Det är det som tvingar fram spexartade aktioner snarare än hårt organisatoriskt och folkbildande arbete. Amnesty International står på torget i Lund och har någon aktion snarare än att bilda fungerande lokalföreningar och hålla längre utbildningar. Alliansen sätter sig ner i Mauds trädgård och dricker kaffe. Wanja lämnar över hundratusentals namnunderskrifter och passar på att pika regeringen när A-kassefrågan kom på tal.

Jag menar alltså inte att det här nödvändigtvis är dåligt, och inte heller att jag anammar en o-historisk postmodern förklaring och tror att det här precis har dykt upp. De röda bilarna som den svenska arbetarrörelsen ställde upp, eller arbetartåget igenom Stockholm som svar på bondetåget var liknande händelser. Men saken är den att på grund utav att man försöker få mediatid till vilket pris som helst så glömmer man lätt bort det hårda arbete som all politik som är värd något innebär och urholkar rörelsen och gör politiken till ett skådespel. Politik, det är något som händer bakom en TV-skärm med glatt klädda proffsaktivister. Det handlar om spin doctors, om teater. En overklig verklighet som förfrämligar människor från politiken.

Vad kan man göra då? Ja, man ska ju inte sluta med att göra aktioner och att försöka vända sig till media. Men man ska inte tro att det är den enda, eller ens den främsta vägen. Att organisera människor, att väcka deras medvetande om sakernas tillstånd, att bygga en rörelse och att leda den någonstans är grundpelare i vad man måste göra. På ett grundläggande plan så måste man bryta med reifikationen och de kategorier som är uppställda av det borgerliga samhället, kategorier som endast böjs eller förändras i och med ett förändrat samhälle.

I människors erfarenheter finns alltid nyckeln till deras egen frigörelse och deras eget medvetandegörande, men det är endast möjligt i relationen med andra för jämförelsen och gemenskapens skull som tillåter en ny världsbild och en brytning med den borgerliga ideologin. Det är givetvis inte helt kört att skriva till DN eller den lokala tidningen, det är inte det jag menar, men man bör ha i minnet vilken form utav inflytande man kan ha på borgerlighetens press i medialogikens järngrepp.

Flamman räcker inte till mot medialiseringen.

Det viktigaste hela den breda vänstern i Sverige, från AFA till SAP, har framför sig är mediasituationen. Jag har svårt att tänka mig organisatoriska och strategiska problem som har en större vikt än vår katastrofala mediasituation.

Några har skrivit av och till i mitt konstanta kampanjande för att flytta oss själva till vänster och framåt mot en revolutionär politik och organisation att vi kommer bli övergivna av arbetarklassen, att den aldrig kan mobiliseras för ditten eller datten. Förutom att vara en väldigt problematisk syn på arbetarklassen som en legalistisk och skötsam grupp så förvirrar man päron med äpplen.

Vänsterpartiet och andra organisationer på vänsterflygeln kommer aldrig bli uppskattade av vissa grupper i samhället, specifikt av borgarklassen och dess auxiljärer. Vänsterpartiet Skånes ordförande sa någonting mycket rimligt (jag parafraserar): att media börjar hata oss igen är ett tecken på att vi gör någonting rätt. När V kollaborerade som värst med sosseriet och när vi var som mest höger älskade media oss förstås.

Och även om vår reformistiska politik på något otroligt sätt skulle utmynna i en kritisk situation i klasskampen så skulle vi få hela den samlade borgarklassen emot oss. De skulle blästra oss offentligt, och vi skulle vara helt oförberedda mot den reaktionen. Även om vi hade världens bästa mediastrategi och lyckades spela dem som en lyra så skulle det inte betyda någonting i slutändan. Även om folk älskar oss i kommunfullmäktige, eller om vi ses som ansvarsfulla landstingspolitiker så är inte det intressant alls. Det kommer inte gagna oss överhuvudtaget när vi väl uppnår en situation där klasskampen stiger och vi är på offensiven. Arbetarklassens avsky mot exempelvis upplopp, förvirrandet av autonoma med nazister (extremerna möts-teorin) och att de inte söker sig vänsterut är huvudsakligen skapelser av media, samt sveket från arbetarrörelsens partier och deras bristande solidaritet med kamrater i rörelsen och avsaknad av radikal politik i de egna leden.

Inte för att jag menar att det är meningslöst att ha en mediastrategi, eller att jag menar att vi ska skita i landstingen eller någonting (däremot är ansvarsfullhet som begrepp sjukt ideologiskt och reaktionärt). Vad jag menar är att vi måste bygga upp media och press. Bloggar är bra, hemsidor är bra, tidningar är bättre. Kanske måste vi också hitta nya saker vi kan göra rent medialt, men vi måste skapa massmedia för arbetarklassen. Utan det tror jag att vi är körda.

Flamman är en okay tidning, som tyvärr har helt absurda reaktioner på exempelvis G8-mötet och liknande situationer. Arbetaren är också rätt bra, men har samma problem. Dock är de veckotidningar, och har en högst marginell utgåva. Vänsterpartiet kan inte skapa en egen dagstidning, kanske är det inte heller intressant att göra. Det är ett strategiskt problem, och därför en strategisk möjlighet, att bygga media för hela den breda vänstern.

Polkagrisar?

När jag slösurfade runt på varierande vänstersidor hittade jag följande briljanta site - Polkagrisar! En spännande blandning djup teori, basic mervärdessnack och en god dos klasshat kopplat till konkret arbetsplatskamp! Hurra!

Det är viktigt att lita till folket. Att vissa saker sker - även om vi inte vet deras form - att konkret kamp sker hela tiden. Att aldrig fördöma maskande, att inte titta snett på folks klasshat, att aldrig bli moralistisk över vad folk egentligen pysslar med när de visar missnöje och kämpar i sin konkreta situation.

En grundläggande tilltro till folk(et) och deras kamp är nödvändig för att kunna organisera sig på ett rimligt vis utanför sekterism eller utvattnad moralism inuti klassen. Sedan ska man självklart inse att allt som arbetarklassen gör är inte gott i sig, och allt borgarklassen gör är inte ont (bara nästan allt).

Liberalextremism

Lite mer pausmusik med en bra artikel från Yelah om extremvänstern. I slutändan tycker jag man bara kan citera Ali Esbatis bästa post på ett tag:

ni kan dra åt helvete, era principlösa hycklare. I kampen för yttrandefriheten är ni inte mycket att räkna med.

(Liberalism är ju, som känt, en extremistisk ideologi som konsekvent vägrar bemöta verkligheten utan endast gömmer sig bakom floskler om demokrati, rätt och frihet - begrepp som kan bestämmas och förändras lite som man vill.)

I vitögat

Vi har ett par saker att lära oss av det som skedde den 18:e september, ett år efter högerns valvinst. Nog är det så att alla avskyr borgarna, och att vår sida leder. Men vi måste se ett par saker klart och tydligt. Det första är septemberalliansens misslyckande. Från att ha försökt samla in 30.000 kr. och ha 100.000 demonstranter på gatorna så har man bara fått ihopa några hundra kronor och några tusen demonstranter. Dock så är det så att man har fått publicitet och att det ändå gick rätt hyggligt i Stockholm. Göteborg däremot var ett misslyckande så vitt jag förstod, och i Malmö - landets tredje största stad - hölls en av årets mest pinsamma manifestationer med ett trettio-tal medlemmar från Ung Vänster och SSU. Det var fan skamligt.
Det andra vi måste lära oss är att vi inte kan lita på socialdemokratin för fem öre. Morgan Johansson må vara en vänstersosse, men kolla in det här:

Socialdemokraterna har misslyckats med sin skolpolitik, säger Morgan Johansson, som var folkhälsominister i den socialdemokratiska förra regeringen. Han anser att kravet att alla som går gymnasiet ska få högskolebehörighet, slog fel.

I samma gamla typiska högeranda som alltid så inser man att systemet är fel, och sedan gör man lite mer fel i hoppet om att det ska bli rätt.

Vad är det då vi måste göra? Ja, för det första måste vi ha en lång och utvecklande diskussion om det i vänstern. I våra organisationer och över dem. Men vi kommer aldrig få till någonting vettigt om vi, a) hänger fast vid socialdemokratins kjolstyg och b) har så svaga organisationer som vi har. 18-septembermisslyckandet - för det är vad det var - borde få oss att inse behovet av starka nationella (och internationella) organisationer, och Morgan Johanssons idiotiska utspel borde få oss att inse att vi bör ställa oss mer antagonistiskt gentemot sosseriet än vad vi är. Dags att solidarisera oss vänsterut, och dags att skärpa klasskampen.

Pausmusik: Jävla Sverige

Vad mer behöver sägas?

Bostadsbubblan

To hell in a handbasket säger jänkarna ibland. Det är fan mer än sant om man kollar på vad som håller på att hända med ekonomin. Läs Björnbrum och Jinge! Alla fattar ju att det inte håller att avreglera marknader som man gör och att kapitalismen i sig är instabil. Kanske bör vi på något sätt tacka nyliberalerna för att de har slagit undan stöttorna som liberaler och socialdemokrater har satt upp för att stabilisera ett så instabilt och knäppt system som kapitalismen?

Men en sak måste sägas: ingenting ges av sig självt. Revolutionen kan lika gärna utmynna i en reaktionär utveckling. Kolla på 80 och 90-talskriserna. Det gick åt helvete istället för att bli bättre. Vi måste gruppera oss kring ett utökat demokratiskt ägande och socialiserande av ekonomin. Inte bara statligt ägande, utan faktiska maktförskjutningar i ägandeformerna för att göra reella förändringar.

Black Panthers and Radical Liberalism.

The present hegemony of society makes us often believe that everyone who isn't standing on a firmly socialist ground is harmful, a phony radicalist. However, perhaps that is both more wrong and more accurate than we realized in the past. The Black Panther Party for Self-Defence is an interesting case to examine. Both for their extreme radicalism, but also for their rhetoric and the rhetoric of their ideological predecessor - Malcolm X.

It's quite obvious when you study Malcolm X that he is in many ways a radical liberal - don't get me wrong, an extremely radical liberal, but a liberal in so many senses of the word. Making claims such as that when the government doesn't protect black people, they must protect themselves, that he has learned everything he knows about the right to rebellion from the Declaration of Independence and that black nationalism means simply that the black community should govern itself, Malcolm X simply states liberal ideas in a very powerful and developed manner. Certainly, liberalism must always breed this ideology out of itself. Capitalism is an unjust, racist and imperialist practice that no thinking being can ultimately approve of - and least of all anyone who subscribes to the hallowed principles of liberalism.

But how far does it last? Wasn't the rebellion of '68, and much of the civil rights movement in the USA that accompanied it simply liberalism that went a step further? Perhaps the failiure of so many of the leftist movements is both that it has not used the conscious ideological factors of injustice and hypocricy in it's popular slogans, but also that they have in themselves simply been a left wing of liberalism as a whole - in that it's deeper ideology (but perhaps not it's science) has relied too much on liberalism that there has never been an actual break with the system. It's pure speculation, of course, but it is certainly something worth investigating further.

Much like the young Marx, radical liberalism runs out of steam after a while and either passivity sets in, or a revolutionary break appears. The Black Panthers, with their interest in land, their own communities and their own nation on one hand and Mao Tsetung and with Che Guevara on the other embody all of this in an exciting manner. How far can we take liberal radicalism without it becoming revolutionary? The Panthers were certainly revolutionaries - are still revolutionaries. And perhaps what we can learn from them is how they organized, and something about the hope of resistance that exists in the United States as well. A society with extreme class and ethnic divisions will continously create revolutionary groups, many of them with the old mottos of the French Revolution - liberté, fraternité, egalité. However, without a socialist basis for the economy, it doesn't ultimately matter what skin colour or what gender the capitalists have.

Organisation, Reifikation, Solidaritet

Jag skrev för någon dag sedan om Lukács med ett utdrag ur hans magnus opus, Historia och Klassmedvetande. Tillåt mig att citera den mest relevanta delen igen:

'hela summan av proletariatets existerande och redan utlösta verksamma makt förverkligas under varje fas och varje ögonblick av kampen och kommer till uttryck i partiets stridsställning, att socialdemokratins taktik i beslutsamhet och skärpa aldrig befinner sig under det faktiska kraftförhållandets nivå utan snarare föregriper detta förhållande'

Det här förblir hela vänsterns problem. Vi måste dock ge en eloge till autonoma och syndikalister för att bevara och utveckla kampens praktik igenom kampanjer som planka.nu, pseudogräsrotsmedia som Yelah och Motkraft. Problemet med de grupperingarna är andra än vi som är organiserade enligt partipolitiska modeller, men det är någonting annat än vad jag kommer beröra här (för övrigt finns det ingen organisationsform utan problem och motsättningar).

Reifikation som begrepp beskriver alienation och varufetishism som uppstår av den ideologiska praktiken som uppstår i klassamhället. Förstelnade kategorier i vårt medvetande om hur saker och ting är eller borde vara. Att faktumet att majoriteten av oss - den stora majoriteten tom. - säljer sin arbetskraft, säljer sitt liv, inser många att det är något fel med. Men de accepterar ändå det. Klassmedvetande är det som bryter igenom de förtinglade relationer vi har till vår omgivning och igenom handling och teori kan vi överkomma gamla, förstelnade ideologiska formationer.

Detta gäller i hög grad för feminism - faktumet att kvinnor inte är lägre stående, att heterosexualitet inte är något självklart, att det vi tillskriver män och kvinnor bara är godtyckligt är viktigt. Reifikationsmodellen kan förklara för oss till stor del varför så många av de rörelser som inte är sträng socialistiska ändå graviterar gentemot oss i vänstern - djurrättare, feminister, miljörörelsen - för när man en gång kommit igenom förhärskande idéer om hur världen borde se ut så inser man snart hur klassamhället också existerar, och tvärtom dessutom.

Vänstern måste öka medvetenheten i arbetarklassen, det är en av dess främsta uppgifter. Att få folk att dra paralleler mellan att de hatar chefen till hela systemet, från klasshatet mot kriget till imperialismen som sådan, från insikten om diskriminering till könsstrukturer som sådana. Att bryta med det gamla och utveckla en ny, frisk syn på samhället som i sig är revolutionär eftersom insikten av det kontingenta och klassorättvisorna i sig skapar en reaktion till handling är imperativt för oss.

Våra problem just nu är att vi måste tillhandahålla arbetarklassens revolutionära praktik och medvetande utan att hålla tillbaka den vilket vi gör igenom övertron på parlamentarismen och de kampmetoder som i allt väsentligt syftar till att bakbinda rörelsen. Gentemot borgerlighetens ideologiska artilleri tar vi med oss pennknivar.

Parlament fungerar som flaskhalsar och stoppar för radikala rörelser - de må vara väldigt effektiva propagandamedel ibland, men de är någonting näst intill reaktionärt idag. Massaktion sker aldrig i parlament, däremot kan de stegras och intensifieras igenom paroller resta ditåt och förda där.

Solidaritet är också ett i allt väsentligt begrepp när man talar om reifikation. Insikten om att systemet verkligen inte fungerar, att det är direkt skadligt, är traumatiserande för många. Solidariteten med andra i samma situation är av oerhörd vikt, men för att solidaritet ska betyda någonting måste det vara förmer än den Socialdemokratiska hycklarkärleken till andra (som för övrigt är lika meningslös som kristendomens kärleksbudskap). Det måste vara insikten i samma situation mellan homosexuella, mellan kvinnor, mellan arbetare (och jo, arbetare är både bögar och brudar ofta) och mellan rasifierade grupper - samt framförallt emellan dem. Solidaritet som värde uttrycks i kampen. Och den måste vara sådan att den går in i Rosengård när man gör uppror mot de snutar som trakasserar och förstör för en där, in i Paris förstäder där man går ett steg längre och ner i Palestina där man skjuter raketer på ockupanterna. Det måste vara i hemmet där kvinnor blir slagna och i fyllecellen där trasproletariatet blir hånat av någon stöddig polis. Solidariteten är såsom reifikationen betingad med handling, inte avståndstagande från fullt normala utslag i klasskampen. Ska man fördöma någon är det mot ordningsmakten, aldrig de som kämpar emot den. Sedan självklart kan det handla om mer eller mindre klara föreställningar eller till och med ha vissa reaktionära yttringar - men i det stora hela är det ointressant i sökandet efter eskalerande metoder för att intensifiera och sprida klasskampen och bryta reifikationen igenom praktisk-kritisk verksamhet.

Arbetarklassen uppnår ett högre klassmedvetande i masskampen och igenom agitation, propaganda och studier. Det kapitalistiska samhället är sådant att det går igenom konstanta kriser, problem och motsättningar som alla måste utnyttjas till max för att stegra kampen och skapa större osäkerhet i en kapitalistisk stat. Att ta fram nya kampmetoder och bygga en radikal rörelse görs inte över en natt, men det kommer göras. Sedan är det upp till oss om vi vill agera reaktionärt eller revolutionärt.

Högskolan och överklassen

Jag var och lyssnade på en diskussion på något partimöte igår om universiteten och så vidare. Det var intressant i allmänhet, men en sak undgick nog debatten. Faktumet att högskolor inte är till för att folk ska lära sig. Det är plågsamt uppenbart när man går ut på nationspubbar, när man pratar med många studenter, när man läser plågsamt dåliga artiklar i universitetstidningar.

Jag menar alltså inte att det man lär sig på universiteten inte är viktigt eller att det är irrelevant. Utan snarare att det finns två skäl till varför högskolor finns: 1) att utbilda arbetskraft och 2) att konstitutera en överklass. Den klassiska utbildningen - min utbildning f.ö. - har fasats ur, den är inte längre intressant som en social kod för överklassen. Innan kunde man alltid namedroppa lite greker, prata lite latin och få pöbeln att känna sig korkad (och därmed sig själv smart och speciell). Idag används istället andra termer, koder och nätverk för att se till att framtidens makthavare alla kan relatera till varandra.

Det är faktiskt det mest vidriga med högskolan. Kapitalism är ju, som vi alla vet, inte bara ett ineffektivt system utan även ett begåvat med en överklass som i strikt mening inte åstadkommer någonting (förutom ev. krig, våld, propaganda, etc.). Och man ser dagligen karriärister som inte överhuvudtaget är intresserade av att studera eller lära sig och som mest presterar tragiska, upprapade resultat i tentor och uppsatser. Att befria dessa människor från vad de uppenbarligen inte har någon fallenhet för är kanske inte socialisters främsta intresse - men det är på något sätt en välgörenhet som kommer av sig självt.

(Jag tänkte posta en länk till den serie som jag skrev om universitetens klasskaraktär, men eftersom blogspot är ett sådant meckigt program verkar det svårt. Någon som vet hur man gör för att få fram en specifik adress till en post?)

Lukács!

Jag utlovade innan en post om George Lukács, denne märklige och fantastiske marxist. Förutom att ha levt ett halvt otroligt liv, från att ha varit leninismens filosof och urarta till att ha blivit ren och skär stalinist, till att återfå sitt revolutionära arv någonstans i Sovjets fängelser - inspärrad som dissident i greve Draculas slott - är Lukács en politisk gigant.

Det är tredje gången nu som jag läser Historia och Klassmedvetande, och varje gång har den någonting nytt att berätta och utveckla. En viss konflikt med Lenin kan skönjas i den när han - fullt riktigt - avfärdar den naiva empirismen, och de sätt han utvecklar och bygger upp Marx på är kanske oväntat eller till och med opassande. Men det blir aldrig dåligt, tvärtom blir crescendot av briljans bara starkare när de intellektuella vågorna slår i denna sällsamma utveckling av hegelianism och historiematerialism.

Jag tänker återkomma längre fram med en mer utförlig post om Lukács, men för närvarande räcker det med att citera ett längre stycke. Helt enkelt för att det bör läsas, för att det är nyttigt för den svenska vänstern att förstå. Speciellt den partiorganiserade:

Rosa Luxemburg insåg tidigt, att organisationen långt snarare är en konsekvens av den revolutionära processen, än en förutsättning för den, liksom proletariatet endast i och genom processen kan konstituteras till klass. I denna process, som partiet varken kan framkalla eller undvika, tilldeles det därför den framträdande rollen som bärare av proletariatets klassmedvetande, dvs medvetandet om dess historiska uppgift. Medan det skenbart och för den ytliga iaktagelsen mera aktiva och i varje fall mera 'realistiska' betraktelsesätt, som övervägande eller uteslutande tilldelar partiet organisatoriska uppgifter, drivs till en hållningslös, fatalistisk ståndpunkt beträffande revolutionens faktum, blir däremot Rosa Luxemburgs uppfattning en källa till sann revolutionär aktivitet. Om det faller på partiets lott att se till att 'hela summan av proletariatets existerande och redan utlösta verksamma makt förverkligas under varje fas och varje ögonblick av kampen och kommer till uttryck i partiets stridsställning, att socialdemokratins taktik i beslutsamhet och skärpa aldrig befinner sig under det faktiska kraftförhållandets nivå utan snarare föregriper detta förhållande'. då förvandlar partiet sin imperativa karaktär till verklig aktivitet under revolutionens kritiska ögonblick genom att låta sin inneboende sanning genomsyra den spontana massrörelsen, genom att höja den över den ekonomiska nödvändigheten av dess uppkomst till den medvetna handlingens frihet. Och denna förändring från krav till verklighet blir en hävstång för proletariatets sant klassmässiga och sant revolutionära organisation. Kunskapen blir till handling, teorin till paroll, och massan som handlar enligt parollerna växer sig allt starkare, allt mer medveten och beslutsam i den organiserade förtruppens led.

Flämt! (f.ö. min fetstil)

Det är liberalismen, del 2.

Jag avskyr Birgitta Ohlsson. Och det är så typiskt liberalismen och det gamla Volkspartei.

Vi ser ju nu att yttrandefriheten och pressfriheten är väldigt hotade i världen för tillfället och då tror vi att det kan vara en bra symbolåtgärd. Vi ser detta i skuggan av Muhammedteckningarna och Lars Vilks rondellhund. Knappt hälften av världens befolkning lever i länder där man tycka, tänka och tro fritt. Det kan vara en borgerlig ideologisk markering i biståndet, säger Birgitta Ohlsson, utrikespolitisk talesman för folkpartiet.

Det är faktiskt precis vad det är. En borgerlig ideologisk markering. Att yttrandefrihet handlar inte om att statlig media smutskastar kommunister som blir hetsade i dagspressen gång efter annan, att det inte handlar om att kunna stödja grupper som bekämpar nykolonisatörerna i Palestina som PFLP eller Hamas. Att det inte handlar om att kunna protestera mot världens elit när de samlas i ett lyxhotell omgärdat av ett fort och en armé poliser som begår allehanda övergrepp utan att stämplas som terrorist själv. Nej, yttrandefrihet för liberaler idag betyder att stödja en reaktionär idiot som Vilks och hetsa mot muslimer, att kunna föreslå att "ladyn inte ska ha något val" på Stureplan och annat, lika vidrigt. Fy fan vad jag hatar liberaler.

Historiens vingslag - historiens klasstrider.

Att inte känna till historien är att dömas till att upprepa den som vi väl vet. Men som marxist måste man nog lägga till: att känna den rätt, att leva den. Historia får vi ofta nerkört i halsen, men det är sällan en historia som någon kan känna en autentisk koppling till - av förklarliga skäl. Vad har jag med "Sverige" att göra? Ingenting. Historien som vi alla är inbegripna in är klassamhällets historia, en tragisk och dramatisk berättelse utlevd av riktiga människor på riktiga sätt. Inte fantasier om nationer, stora personligheter eller kulturer.

För tillfället läser jag en bok om blåblusgrupperna skapade av ungkommunisterna som agitations och propaganda grupper. Alla historier om den svenska kommunismen måste inbegripa dess relation till socialdemokratin, och där det förblir centralt med sveket från reformisterna. Hoppet om rösträtten, om den höjda lönen, om att alla tusen löften skulle leda till friheten.

Så blev det aldrig, och så kommer det aldrig bli med socialdemokrati. På sätt och vis är då kanske tesen om socialfascismen sann. Såhär säger en röst från den tiden:

Ni minns en saga ifrån Testamentet
om 1000 man som käka fisk och bröd.
Den konsten kan visst Kalixparlamentet
De arbetslösa leder ej nån nöd
Förlita er på bibeln - vad sedan tyst och svält,
så har vi sossar kollektivt beställt.
För Nederkalix, det är ju allas hem, Stråhles hem, Svanbergs hem.
Är du ungkarl och hungrig går du hem, till deras hem, ända hem.
Ta på krits - dä ä vårt recept
Men framförallt ska du rösta rätt.
Gör du dä får du följa med oss hem, med Rönnbäck hem, till sossehem

Att läsa om folkhemmet på det här sättet är något som känns igen från alla oppositionella på vänsterkanten, men på senare tid så har man börjat blicka tillbaka till en god, progressiv socialdemokrati. Och klart att jag hellre hade haft ett riktigt socialistiskt reformistiskt alternativ än den liberalism som Mona Sahlin står för. Men det gick åt helvete med reformismen, från 1914 framåt. Varje decennium har sitt bokslut över dess misslyckande.

När man då läser från en annan tid kan man ändå känna igen saker och ting från vår nuvarande regering som gör allt för att vrida tillbaka klockan. Med lösdriverilagar och arbetslöshetshets hör man ett svagt eko från den här visan om Statens Arbetslöshetskommission (AK) som sysslade med att tvinga ut folk till skitarbeten som att bygga vägar i inre norrland för dålig lön och hemska villkor:

I en sång, denna gång,
jag vill beskriva det tvång,
som jag led under min AK-tid.
O, tänk, vad jag led,
under dagen som skred,
sakta framåt på Kulbäckens
strand.

Jag var ung, jag var glad,
när jag reste åstad,
och jag drömde om flickor och
vin
Men den glädjen tog slut,
när vi till bäcken kom ut,
för att börja ett hårt slaveri.

När som byggisen går,
och vi förskotten får,
då lättnar det för oss alla här.
Men glädjen blir ej så lång,
ty det är ju tvång,
att vi kovan till handlaren bär

Vi må ha bytt ut statarlängorna mot villan, men det är samma som alltid. När klasstriderna fortsätter och vi trycks tillbaka än mer kanske det är dags att slå en blick tillbaka för att lära oss någonting av de som kom före oss för att kunna komma längre fram än de gjorde. Det är väl bara att förbereda sig på ett hårdare klimat, men vi kanske inte ska sörja över det som varit utan snarare ta tag i det som kommer nu. Utveckla vår organisation, bilda strategiska allianser vänsterut, utveckla studiearbete och framförallt vara en aktiv del av en kämpande massa.

Jag avslutar med ett dagboksinlägg från en ungkommunist från 1930-talet:

"Reflektioner vid nyårsskiftet 1931-1932:

Ett år är förgånget. Mitt första år sen jag blev kommunist. Det har varit ett år fyllt av arbete för vår rättvisa sak. Men det har varit en stor glädje, och det har varit en bra skola. Man har fått lära mycket, men vi har ännu mycket att lära. Och det ska vi göra i den fortsatta kampen. Vi minns Lenins ord: kämpa - lär!
I och med att mitt klassmedvetande vaknade fick jag en helt annan syn på tingen än förut. Det var som att vakna ur en djup sömn. Jag fick upp ögonen för verkligheten, och började tänka mer självständigt. Däreigenom växte mitt livsmod, kände mig friare och gladare och var mer företagsam. Missmod och gruvsamhet var borta. Nu ser jag kallt och klart på skeende efter min nya livsmåttsmålstock.
Året 1931 har jag lärt mycket i livets skola. Det nya året har säkert många nya lärdomar och erfarenheter i sitt sköte. Ordning, omtanke, ärlighet och friskt mod, bolsjevikisk självkritik och planmässighet. Med dessa riktlinjer för ögonen vill jag börja det nya året.

Intet Glemt - Intet Tilgivet!

Det finns ingenting i den politiska verkligheten som imponerar mig så mycket som köpenhamns ungdomars outtröttliga kamp för att återfå ett Ungdomshus. Hela sommaren har man hållit kampanjen "summer of 69" med dessa eviga torsdagsdemos, tillfälliga ockupationer och aktioner över hela Köpenhamn. Överallt i Danmark och delar av södra Sverige kan man se "69" för det vägnumret där Ungeren låg spreyat. Skulle jag själv pallat med att hålla igång som de har gjort? Högst tveksamt!

Att vara såhär aktiva i och med den repression som den alltmer reaktionära danska staten har satt in med miljoner och åter miljoner i budget, terrorstyrkor, tårgas och våld är ingenting mindre än otroligt och fantastiskt.

Folklighet och öppenhet har varit ledord i kampanjen, vad än värdelösa blaskor som Sydsvenskan försöker ljuga ihopa. Nu så går det vidare i samma ledord med taktik från G8-mötet i Rostock. Aktion G13, som det heter, går av stapeln den 6:e oktober i Köpenhamn med defensiva massblockader som huvudsaklig taktik. Alla ska kunna delta och man har påbörjat ett massivt tränings- och mobiliseringsarbete för det.

Kom en och kom alla till Köpenhamn den 6:e. Att skapa fristäder, och att mobilisera folk i massaktioner är båda sinnessjukt viktiga händelser. Faktumet att man lyckats hålla en solidaritetsrörelse med ansenligt allmänt stöd levande så länge är fantastiskt. Att kampen dessutom är direkt politisk och riktad mot en av de värsta reaktionära regeringarna i Europa gör det inte sämre för det.

(Akta er bara för de politiska extremister i blått som bara är där för att spöa folk)

Det är ju liberalismen, dumhuvud!

Av och till så har folk sagt att det är konstigt vad som har hänt med Folkpartiet. Jag har själv tänkt den tanken också men har släppt den på senare tid. Vad finns kvar av liberalismen i ett parti som mest ägnar sig åt kängtrampande, rasism och hårdare tag rent allmänt?

Svaret är: allt. Vi måste sluta romantisera liberalismen. All heder till de som en gång i tiden födde fram denna kapitalisternas uppåtstigande ideologi och den nästan barnsliga entusiasm deras klass då ägde. The Founding Fathers, Voltaire, encyklopedisterna och än fler gjorde fantastiska framsteg.

Men det som var friskt, universellt, abstrakt och lagbundet i liberalismen som kommer ur 1700-talet ruttnar inifrån när man väl en gång vunnit och kapitalismen redan börjat växa ur sin egen produktion. J.S. Mill, den store utilitaristen var en mästare på det alla moderna liberaler idag sysslar med - hycklande och rövslickeri åt makten. Han ägnade sig åt att krigshetsa mot Kina (ett land som han exploaterade igenom sin post hos East India Trading Company), försvarade demokratin mot pöbeln (igenom att anse att utbildningsnivå skulle ligga till grunden för antal röster man hade) och ansåg att yttranderätten var helig (men absolut inte heligare än rätten till egendom!).

Var J.S. Mill då något annat än en typisk liberal? Låt oss för en gångs skull ta dem på orden: nej, han var den typiske liberalen. Och hans efterföljare sysslar med samma absurda nonsensideologi som både tillåter och inte tillåter allting igenom lösryckta hänvisningar till människors individuella friheter (friheten att bli exploaterad av företag, friheten att bli hetsad i skolan, friheten att bli slagen av snuten).

Och om man förstår detta, så förstår man också Folkpartiet, Sydsvenskan och den allmänna utvecklingen i världen. Kapitalismen är sådan att den bara gagnar en liten grupp, och därmed måste den använda sig av varierande repressiva och ideologiska medel för att dölja detta. I tider av starkare klasstrider stärks behovet av repression, och tillsammans med imperialismen föds en rasistisk ideologi som utan vidare sammanflätas med liberalismen. Vi ska inte tro att det är någonting annat än en fullt naturlig del av liberalismen att utveckla fascistoida och högst reaktionära drag. Att vara liberal idag är att vara ett hycklande svin (eller dum i huvudet, eller båda).

När SKP skulle förbjudas

Flamman bjuder på ett ovanligt bra reportage om SKP. Partihistoria är ju inte så jättekänt, vilket är synd. Vi har all rätt att vara stolta av vårt parti, från 1917 till 1941 till 2007. Läs denna om något långa så utomordentliga text om hur människor som kämpade för ett bättre liv blev förföljda och trakasserade, och också hur de kämpade tillbaka.

Hugo Chavez and Witchcraft

For crying out loud. How ridiculous can it get? Is this all that the powers that be can come up with?

Ner med regeringen, all makt åt...

...tengil, vår befriare? Nä, helst sovjeterna förstås. Men gärna också åt en vänsterkoalition. Och det innan reguljära val hållts. En viss legalism har infunnit sig i vänstern som förlamar idén på att framtvinga ett borgerligt nederlag i förtid. Nu tror jag ju inte att det kanske kommer ske igenom en revolution (tyvärr), men våra ansträngningar bör vara sådana att de syftar till att dra ner borgarna och stampa bort dem innan tre år till har gått. Kom ihåg gruvtolvanledaren som dök upp i landsmedia med knappen "Nyval nu!" Det är vår paroll!

Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad hur inkompetenta de är. Vad är det med den svenska borgarklassen? De kan inte skriva, de kan inte tänka, de kan inte ens hålla ihopa när de försöker stjäla vår gemensamma egendom. Ibland, när jag tänker på regeringen och på deras idoler i USA så blir jag liksom lite otrygg och orolig. Är det hela någon form utav ultrasmart plan? För tänk, det värsta vore väl om de "counted on it all along!" som hundratals schablonskurkar i hundratals dåliga filmer uttryck det.

Odenberg avgår!

And another one bites the dust!

Spontanism och Organisation.

Jag håller precis på att bli klar med "Storming Heaven - Class Composition and struggle in Italian Autonomist Marxism" och kunde inte hålla mig från att skriva någonting om den. Till skillnad från den mesta annan litteratur jag har plockat upp från den autonoma marxismen (med undantag av Harry Cleaver) är det inte ett verk som gastar om hur onda leninister är och hur Komintern var ett reaktionärt verktyg. Det är ju bra.

För den autonoma marxismen har precis som många andra marxistiska skolor (den analytiska, althusserianerna, etc.) mycket att lära oss samt många problem. Det gäller att skilja agnarna från vetet. Framförallt så är intresset för det reella och den faktiska, konkreta klassanalysen av oerhörd vikt. Marxister har varit för abstrakta, för innelåsta på sina universitet och i sina partistyrelser. Marxismen - om den är någonting alls - är en praktikens filosofi som engagerar sig i verkligheten.

De reella kamper som förs av arbetarklassen i sin strid mot kapitalismen kan inte ges utav ett enkelt schema och de upptäckter som gjorts av automarxismen är av stor vikt för att förstå plankande, maskande, fuskande och annat. Den spontana masskampen är ett faktum, och att bredda, intensifiera och utöva den är ett måste för varje revolutionär socialist.

Arbetarklassen skapar sina egna organisationer, som dock har en tendens att förslappas och bli reformistiska om inte de är i konjunktur med klasskampen. Om en organisation överger massorna och inte organiserar deras kamp - inte håller tillbaka den, inte förbjuder den, inte fördömer den - då kommer också organisationen att dö. Givetvis hänger inte detta endast fritt i luften, CPUSA kollapsade inte bara för att de var styrda av Stalin-Sovjet, SKP halverade inte sin röstbas åren efter andra världskriget bara för att de inte var i linje med arbetarklassen. En mängd faktorer föreligger.

Parlamentariskt arbete står på klasskampens axlar och är en del av klasskampen, men den är den hotande spjutspetsen från massorna. De kan utlösa kriser, situationer och utvecklingar som är gynnsamma eller dåliga, men de är blott toppen på isberget som bara ger en aning om vad som finns nedan i de breda folkmassorna.

Kommunister har i alla tider velat inbegripa sig i reella kamper och det är nog dags nu också. Att ge möjligheter och styrka åt de många som kämpar i sin vardag utan att vara riktigt medvetna om kopplingen mellan att hata chefen och motsättningen arbete-kapital. Klassmedvetandet föds i erfarenheten, och en organisation (parti, fack, etc.) som inte förmår att bredda klasskampen och är orädd för att gå i bräschen och tända en löpeld försitter klassmedvetandet och passiviserar klassen i stort.

Klassen måste ingjuta liv i organisationen, och organisationen artikulera och lära massorna igenom praktisk kamp för att knyta det specifika till det generella. Våra egna tama kampmetoder som att affischera eller dela flygblad är inte nog för att arbetarklassen ska förstå det som effektiva medel (med all rätt) för att utkämpa klasstrider. Massans spontanitet är det inget fel på, bara vår koppling till den och de ineffektiva och assymetriska sätt som vi bedriver våra kamper på.

Till klasskampen självt!

Politiserandets Dialektik

Jag skrev för lite sedan om avpolitiserande som en ideologi som döljer de riktiga, faktiskt politiska faktumen. Ett par saker behöver läggas till den diskussionen. Exempelvis den inställning som hålls av den sociala forum-rörelsen där man bannar politiska partier. Har jag förstått det rätt så kommer det ifrån de stora problem man hade med stora politiska partier som helt enkelt brukade ta över evenemang, att man ville knyta an sig massorna och undvika korrumperade organisationer som omöjliggjorde syftet med forumen.

Det är bra, och det är förståeligt. Men nu har det förvandlats till en fetish. Många misstror politiska partier och politiker av goda skäl. Men exempelvis amerikanska arbetares avsky mot partier är av en annan sort än den sedvanliga småborgerliga skräcken för något som ens luktar allmänt ägande och demokrati. Den ena är ett utslag av klassmedvetenhet, den andra av skräcken mot en centralmakt som kan förbjuda en att göra dittan eller datten med sin kosing.

Det som sker när man förbjuder politiska grupperingar av det slaget är att de helt enkelt maskerar sig som någonting annat. Socialist Workers Party i Storbrittanien är väl ett slag: hela partiet är engagerat i forum av olika slag, men de använder sig av olika fronter för att kunna organisera sig där det inte är lämpligt att framstå som parti. Man döljer då sin reella natur, och blir inte ett dugg mindre 'politisk' för det - snarare sker samma sak som när nationalekonomer skriver på DN debatt som professorer snarare än medlemmar av Moderata Samlingspartiet.

Steget från politiska partier till deras ungdoms- och ev. studentförbund är givetvis inte lång, men hur ska man kalla dem för mer politiska än vad kanske grupperingar som ABF, Timbro eller Fältbiologerna är? När man stänger ute dem cementerar man dem som elitgrupperingar av makthavare och utelåser dem från att vara i och av folket.

Idag ser vi en utveckling av skepsis gentemot partipolitik och en önskan att ansluta sig mer till enfrågerörelser och dylikt. Det är inte nödvändigtvis dåligt och kan vara ett tecken på hälsosam skepsis, men det kan också fungera som den postmoderna fernissan på den nyliberala politiken. Allt vi ska göra är att justera småsaker i det ideologiska rummet som är känt som civilsamhället. Vissa saker är bäst lämpade åt andra, exempelvis tjänstemän, ekonomer eller politiker. De där borta.

Vi behöver vända saker och ting rätt med hjälp utav Marx och Hegel. Det mest ideologiska är det som hävdar att det inte är ideologiskt, att det är någonting bortom ideologierna. Historiens slut, ekonomins naturliga ekvilibrium. Makten långt borta ifrån oss. I partier och liknande förbund (fack, ungdomsförbund, etc.) har man demokrati, schismer, tendenser, fraktioner och än mer. I nätverk har man inte öppenheten utan stängdheten, tystnadens diktatur istället för bråkens demokrati.

Jag menar inte att alla nätverk är dåliga, det är de inte alls av nödvändighet. Men att tro att man kan undvika någonting jobbigt eller något 'politiskt' vare sig det är igenom skepsis mot partipolitik i riksdagen, mot en feministisk aktionsgrupp på sin skola eller dylikt är katastrofalt. Allt man lever i är politiskt. Rikta all skepsis mot tingens rådande ordning snarare än gentemot de som förkunnar sina åsikter, även om det är en historia i sig hur man ska se igenom propagandan där.

Parti, intellektuella, organisation.

I hoppet om att utveckla organisationsformer och med dem kampmetoder, taktiker och strategier för en ny tid måste vi återvända och kritiskt reflektera över det som en gång har varit. Den demokratiska centralismens principer har utvecklats och förändrats olika var man än ser, men två filosofer har på intressanta sätt utvecklat leninismen. Antonio Gramsci och George Lukács, en italienare och en ungrare. Båda två i fängelse, på ett eller annat sätt, och båda två skrivandes i kod. Båda leninister, aktiva revolutionärer, stor-intellektuella i Gramscis egen terminologi. Mer om Lukács kanske följer senare, här handlar det mest om Gramsci.

Régis Debray skriver såhär i New Left Review:

‘Since 1789, ideas alone have constituted the strength and salvation of the proletariat. It owes to them its every victory’, wrote Blanqui (one of those who passed the ideas of 1789 on to the Paris Commune). Abstract concepts were the abc of a militant’s apprenticeship. The notions of proletariat and bourgeoisie, like those of labour power, surplus value, relations of production, etc., that underlie them, are not apprehensible by the senses. Secondly, whether project or myth, the idea of the Revolution as ‘what should be’ is the denial and transcendence of the immediate, the overcoming of the present. Both as logical discourse and as moral undertaking, the socialist utopia demanded an inner break with the ‘stream of everyday life’, an act of faith that mobilized the powers of conceptual analysis to break the accepted social imagery down into elemental abstracts, like ‘exploitation’.

Writing collectivizes individual memory; reading individualizes collective memory. The back-and-forth between them fosters the sense for history by unearthing potentials within the present, creating backdrops and foregrounds; it is fundamental for the idea of socialism. When it is cold outside and the night is long, memory means that we are not alone. Alphabetical memory, as Hegel would put it. Contrasting ‘the inestimable educational value’ of learning to read and write with alphabetical characters, as opposed to hieroglyphics, he described how the very process of alphabetical writing helps to turn the mind’s attention from immediate ideas and sense impressions to ‘the more formal structure of the word and its abstract components’, in a way that ‘gives stability and independence to the interior realm of mental life’. [3]

All the revolutionary men of action I have met, from Che Guevara to Pham Van Dong by way of Castro (not the autocrat, but the one-time rebel), to say nothing of the walking encyclopaedias known as Trotskyists, were compulsive readers, as devoted to books as they were unreceptive to images. A Hegelian would explain this by saying that reading leads to critical detachment, and—given that there is ‘no science that is not hidden’, nor future without ‘rehearsal’ of the past—to utopian anticipation. Abstraction encourages action, as remembrance leads to innovation. The greatest modernizers inaugurate their career with a backward leap, and a renaissance proceeds through a return to the past, a recycling, and hence a revolution. Columbus discovered America in a library, through the perusal of arcane texts and cosmographies. The Ancien Régime in France was overthrown by admirers not of Montgolfier or Washington, but of Lycurgus and Cato. Chateaubriand and Hugo revolutionized literature by dint of Gothic ruins, Nietzsche vaulted over Jules Verne with the aid of the pre-Socratics, and Freud revisited Aeschylus.

The misfortune of revolutionaries is to have inherited a little more than most people. The written word is vital for these transmitters of collective memory, since their analytical tools are forged from its traditions. A legacy of ideas is not automatically transmissible; there are better or worse historical environments for conveying abstractions, just as there are better and worse conductors of electricity. The revolutionary act par excellence starts from a sense of nostalgia, the return to a forgotten text, a lost ideal. Behind the ‘re’ of reformation, republic or revolution—of rehearsing, recommencing, rereading—there is a hand flicking through the pages of a book, from the end back to the beginning. Whereas the finger that presses a button, fast-forwarding a tape or disc, will never pose a danger to the establishment.

Man var inte blind på de sätt som man spred propaganda och förde utbildning förr i tiden. Från revolutionens AgitProp tåg, till de svenska "röda bilarna", vidare framåt mot maoismens medvetandehöjande och alla de socialistiska sånger som har skrivits igenom åren.

Gramsci, som menade att intellektuella finns av två slag. Stor-intellektuella som ger upphov till mäktiga idéer, filosofier (ex. Marx) och små-intellektuella som förmedlade och i det lilla utvecklade och modifierade tankarna av de stor-intellektuella. I den här traditionen kan vi förstå hur journalister, författare och andra fungerar. Bakom varje ord och stycke döljer sig en filosofi.

Partiarbetaren är en små-intellektuell och partiet är en stor skola som hela tiden måste sträva efter att höja bildningsnivån på sina medlemmar. Partimedlemmen förmedlar filosofin organiskt - han är en organisk intellektuell. Att tänka på partiarbete på detta sätt kan vara en nyckel till att få en levande demokratisk centralism - med öppenhet i debatt och enhet i handling.

Vikten av färdigheter och kunskaper för den små-intellektuelle kan inte överskattas, inte heller kan det egna initiativet göra så heller. Disciplin är en förutsättning för demokrati, och definitivt för en revolution, men att omvandla abstrakta idéer till konkret propaganda är omöjligt utan självaktivitet från alla kadrer. Det vill säga, studiearbete och aktivism är nödvändiga för att båda ska fungera bra. Och det är hög tid att vi tar oss vidare in på youtube, facebook, att vi gör filmer och musik, att flygblad och artiklar skrivs som innan men med ny stil. Att vi överallt uttrycker folkflertalets intressen och artikulerar de på sätt som är effektiva.

Debatten om organisationsformerna måste röra sig igenom Gramsci, igenom Lenin, igenom historien. Inte för att blint hylla dem, utan för att förändra och förstå. Men det är nödvändigt att diskutera hur man organiserar sig, och det är nödvändigt att ha en mogen diskussion utan vare sig partifetischism eller primitiv antileninism som utstöts av varierande platta-strukturerrörelser.

Stillsamt om kommunismen.

Hegel sa någonstans att historien upprepar sig. Han glömde tillägga: första gången som en tragedi, andra gången som en komedi.

(Appropå detta. En tragisk, fånig händelse - en svensk McCarthy)
----
Den är förnuftig
Alla förstår den
Den är klar
Du är ingen utsugare
Du kan förstå den
Den är bra för dig
Sök reda på vad den vill
De dumma må kalla den dum
Och de smutsiga kalla den smutsig
Den kämpar mot all smuts och den kämpar mot dumhet
Utsugarna må kalla den brottslig
Men vi vet bättre: den gör slut på alla brotten
Den är ingen dårskap
Den är slut på all dårskap
Den är inget kaos
Den skapar ordning

Den är det enklaste
Som är det svåraste

(Hämtat härifrån)
---

Gamle Iljitj, var är du när man behöver dig?

Hatets Sånger

Vi måste veta var vi kom ifrån. Hela vår historia, förstå den och förflytta oss vidare ifrån den. Innan splittringarna var den svenska arbetarrörelsen märkligt enad. Anarkister, syndikalister, kommunister, socialdemokrater. Kanske är det dags att återvända till den gamla tiden? Leon Larsson lämnar oss en vers som är värd att ta på allvar och som kanske kan bli något av en programförklaring för den här bloggen:

Min sång, den är ingen sång om nöd och oförätter,
om hårda gisselslag och seklers tyranni,
I blod jag diktat den i smärtans långa nätter
Och sjunger den i sorg, i hat och raseri

Min sång den är ingen sång om den, som tåligt lider
Och ingen glädjesång och älskogslåt
Nej, den förkunnar blott om storm och hårda tider,
om kamp på ödslig hed, om död på blodigt stråt

Min sång skall tona vildt kring gatorna och torgen
Så vildt som torgens tjut och åskans tunga dån
Den är en sång om kval, om smärtorna och sorgen
Ett hämndens skri den är av nödens svultna son.

Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning
En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är
Och i min själ har helvetet sin boning
Det är en avgrundseld, som sargar och förtär

Därom man icke kan tala, därom bör man tiga.

Från den eminenta boken Tractatus Logicus Philosophicus, det mest betydande verket från 1900-talets filosofi.

Allt man kan fråga sig är egentligen: var gömmer sig Wittgenstein idag? Eller kanske: vad skulle det betyda att fråga sig det? Det är frågan.

Kommunistiska bloggar

Den som kan gör. den som inte kan länkar. Hur som helst, skulle bara vilja uppmana er till att läsa Röda Raketer och Exilen. Två eminenta bloggar som kommer upp på länklistan hädanefter. Båda erbjuder bra moderna klassanalyser och kombinerar det med referenser till den kommunistiska rörelsens historia och tradition.

Har ni andra bra tips så är det varmt välkommet!

Det Politiska.

Av och till finner jag mig själv, snopet nog, på andra sidan gentemot det vänsterkonsensus som växer fram på en eller annan fråga. Ett exempel är att tillåta omval i vissa kommuner, explicit för att hålla ute Sverigedemokraterna. De bästa delarna av folkstyre från de ryska och franska revolutionerna innehåll ju möjligheter att direkt återkalla de folkvalda, och möjligheter till omval vore ett rimligt steg på vägen. Idag avskyr majoriteten av svenskarna regeringen: det är inte alls oresonligt att man skulle kunna hålla omval. Klart att problem uppstår, men det är någonting man kan lösa på det ena eller andra sättet (sedan att total demokrati är omöjligt i kapitalismen är väl klart).

En av de saker som gör att man instinktivt tar ett steg tillbaka är när man talar om att politisera någonting, exempelvis forskning, kårer eller annat. Vi marxister är extremister: när det kommer till monism. Det vill säga att en grundläggande idé i den marxistiska idétraditionen är att "naturen ej hårdhänt har dragit, gränsen som skilja fattig och rik" utan att det både är möjligt att förändra hela samhället, att det kommer förändras till slut och att det föreligger politiska viljor som försöker dölja sakernas reella tillstånd.

Från feminismen går man vidare och säger att det privata är politiskt. Det finns ingenting mer ideologiskt än pratet om exempelvis vetenskaplighet, tvång eller annat som sköljer över oss från ledarsidor, ekonominyheter och olika akademiska studier. Att tala om att man inte ska politisera högskolan är ett systemfel exempelvis, för högskolan är politisk. Det vi lär oss avgörs av de klasstrider och de traditioner som ett visst lärosäte, institution eller tom. kurs ingår i och utkämpar. Faktumet att man lyssnar mer på ekonomer än sociologer, att jurister får mer pengar än humanister och att universitet huvudsakligen är till för att skapa sociala markörer, tekniska skickligheter (i vissa fall) och nätverk för att konstituera en överklass med en 'vi' känsla är alla politiska.

Att män huvudsakligen dominerar universiteten och professorsstolar, att de är överrepresenterade i de 'hårda' vetenskaperna och att vetenskap uppblåses till att vara mer än vad det är är alla politiska situationer. Att tala om att man inte vill politisera är rent nonsens, frågan är hur man ska organisera det politiska, vilka kamper som är primära och vilka maktstrukturer som finns eller inte finns.

Tron på civilsamhället är en liberal teori som fungerar som ad hoc lösning för både det ena och det andra problemet, ett sterilt försök att blåsa liv i en värdelös ideologi, samvetet som bultar för den stackars fattige och tillåter en att ge några riksdaler till honom eller henne innan man går in på operan. Återigen, det vi som marxister och feminister måste göra är att klubba ner civilsamhället och dra det ut i ljuset för att avslöja klassamhällets ruttenhet, könsrollernas strukturer och "...(man) is at last comeplled to face with sober senses, his real conditions of life, and his relations with his kind"